Arbetsgivarnas tredje  återkommande krav är att kollektivavtalen ska leda till individuella löner. Men precis som med talet om ökad flexibilitet är diskussionen otydlig och rörig om vad det innebär. Den otydligheten som hotar att försvaga avtalens regler om lönesättning och fördelning av löneökningarna.

Historiskt är det en grundläggande skillnad mellan ett arbetarelavtal och ett tjänstemannaavtal. I ett arbetaravtal är det själva arbetet som är lönesatt. I ett tjänstemannaavtal är det individens lön som är reglerad.  Det kan synas oviktigt men har stor betydelse.

För tjänstemännen talar alla därför om individuella löner eller mer korrekt om individuell lönesättning. För arbetarna har det däremot gällt principen om lika lön för lika arbete. Det är arbetet som är lönesatt. Vem som utför arbetet saknar betydelse. Lönen är bestämd av vad som ska göras, inte hur arbetet utförs, eller av vem.

Detta är grundprincipen, men nästan alla LO-förbunds avtal innehåller dessutom regler om att individens lön ska vara högre beroende på den enskildes prestation. Hur mycket och på vilka grunder är en avtalsfråga. Detta regleras mer eller mindre exakt i arbetaravtalens lönebestämmelser.  Hur detta är reglerat är av avgörande betydelse för det gemensamma fackliga inflytandet över lönerna på arbetsplatsen.

I tjänstemannaavtalen är grunden för det fackliga inflytandet över lönesättningen och fördelningen av löneökningarna otydligare. Arbetsgivarna skulle hävda att lönen och lönesättningen i dessa avtal faller inom ramen för arbetsledningsrätten och att arbetsgivarna därmed ensidigt kan fastställa lönen och fördelningen av av löneökningarna.

Under många år har arbetsgivarna försökt förändra lönesättningen för arbetarna i riktning mot mer av individuell lönesättning. Arbetsgivarens inflytande över lönen och fördelningen av löneökningarna har därför ökat. Inom vissa avtalsområden har förskjutningen gått så långt att det inte längre är någon skillnad mellan avtalen för arbetare och tjänstemän. Resultatet har blivit att avtalen har öppnat för att arbetsgivarna kan ta kontrollen över lönesättningen på arbetsplatserna också för arbetarna. Arbetsgivaren bestämmer mer eller mindre ensidigt hur löneökningarna, potten, ska fördelas.

Arbetsgivarna hävdar att utvecklingen är ett resultat av förändringar i de krav arbetet ställer och att den enskildes kunskaper och prestation har blivit allt viktigare för arbetsgivaren. Han vill då ha lönen som ett styrmedel och ett belöningssystem, som bättre svarar mot arbetets och arbetsgivarens krav på prestation.

Arbetsgivaren strävar efter en precisionslönesättning där varje person avlönas exakt med den lön som personen värderad till i företagets produktion och ute på marknaden. Inte en krona för litet – då finns risken att han söker sig till annat arbete, inte en krona för mycket – det är slöseri med pengar.

Men om de enskilda arbetarnas löner avgörs av deras ställning i produktionen och på marknaden går hela den kollektiva lönepolitiken förlorad. Grunden för arbetare med att vara fackligt organiserade och agera gemensamt är att den kollektiva styrkan gör det möjligt att tillsammans nå löner som är högre än dem marknaden sätter.

När arbetsgivarna vill ha mer och fler individuella löner för arbetarna betyder det således att lönen ska bestämmas av den enskildes värde på marknaden och i produktionen och att det är arbetsgivaren som ensidigt avgör detta värde.  Lönen och fördelningen av löneökningarna blir då en del av arbetsledningsrätten, arbetsgivaren bestämmer.

För de anställda blir då frågan vad som är värdet med det fackliga medlemskapet, om arbetsgivaren lyckas skaffa sig kontrollen över lönerna och löneökningarna på arbetsplatsen.

Läs mer i temat “Arbetets marknad” om Arbetare och tjänstemän