Arbetsgivarna kräver centrala avtal som öppnar för ökad flexibilitet. Men flexibilitet är ett nytt politiskt ord. Det kan betyda många saker men används nästan uteslutande av arbetsgivare för att begränsa kollektivavtalens innehåll och utöka rätten att ensidigt fatta beslut.

Grunden på arbetsmarknaden är att den som äger verksamheten också har rätten att ensidigt bestämma om allt som har med arbetet att göra, det kallas för arbetsledningsrätten.

Den enda begränsningen är det som är skrivet i lag eller kollektivavtal. Flexibilitet betyder att en fråga inte ska vara reglerad i lag eller avtal, det betyder att arbetsgivaren ska kunna bestämma om fler saker ensidigt.

Ökad flexibilitet betyder då att en fråga som idag är reglerad i lag eller avtal inte längre ska vara det. Ökad flexibilitet betyder att arbetsledningsrätten utvidgas. Att arbetsgivaren ensidigt ska kunna bestämma om det som idag ger facket ett inflytande.

Alla regler i arbetslivet  är därför en begränsning av flexibiliteten. Reglerna är de lagar eller avtal, som förhindrar att en arbetsgivare ensidigt kan bestämma de anställdas löner, ersättningar och anställningsvillkor om till exempel arbetstider samt begränsar rätten att fritt anställa och säga upp personal. Reglerade villkor för de anställda innebär kostnader för arbetsgivaren. Lagarna på arbetsmarknaden och kollektivavtalen är inte, och kan inte vara flexibla.

Flexibilitet är ofta att flytta kostnader till de anställda

Arbetsgivarnas vilja att öka flexibiliteten handlar sällan om att öka effektiviteten. I de flesta fall innebär ökad flexibilitet att ekonomiska kostnader för företaget flyttas till ekonomiska kostnader, lägre löner, eller sociala problem, obekväma arbetstider och otrygga anställningar, för de anställda

Arbetsgivarens obegränsade rätt att bestämma över en anställd är därför begränsad genom regler i lag eller avtal. Lagarna och avtalen väger av arbetsgivarnas intresse av låga kostnader mot de anställdas intresse av god lön , rimliga villkor och en trygg anställning. Lagarna och avtalen väger av maktförhållandena på arbetsplatsen.

Ökad flexibilitet betyder att arbetsgivarna vill att regler i de centrala avtalen om löner och villkor ska kunna förändras, avtalas bort, genom lokala överenskommelser med den lokala fackliga organisationen. Det kallas för att de centrala avtalen blir dispositiva till lokal nivå.

För de anställda innebär detta dock en risk att det skydd blir svagare som de centrala avtalen ger mot lönekonkurrens, lönedumpning. Om arbetslösheten är hög, a-kassan är låg och företagets ekonomi är pressad är det ett hot för anställda inom samma bransch att några av dem känner sig tvingade att acceptera försämringar.

Dessa försämringar riskerar att sprida sig inom branschen till fler och fler arbetsplatser. Det riskerar att skapa en spiral mot sämre löner och anställningsvillkor. En utveckling, som det är de fackliga organisationernas viktigaste uppdrag att förhindra med hjälp av  rikstäckande centrala kollektivavtal.