När Teknikföretagen  överlämnar sina krav till IF Metall inför en avtalsrörelse kräver de ofta drastiska ändringar. Men om de genomförts skulle de ha inneburit en kraftig försvagning av riksavtalet och på sikt dramatiska effekter på hur arbetsmarknaden fungerar, samt underminerat det som ryms i begreppet ”Den svenska modellen”.

Att Teknikföretagen har fortsatta krav på så genomgripande förändringar av riksavtalet är anmärkningsvärt eftersom parterna så sent som i våren 2011 träffat ett nytt så kallat industriavtal med skrivningar om betydelsen av ett långtgående samarbete mellan parterna i bransch- och förhandlingsfrågor.

Det viktigaste avtalet!

Teknikavtalet mellan Teknikföretagen och IF Metall är ett av de viktigaste avtalen på arbetsmarknaden, om inte det viktigaste. Det finns fler orsaker till detta
Det bärs av de två parter som organiserar företag och anställda i den viktigaste delen av landets ekonomi.
Det träffas mellan de två starkaste parterna på arbetsmarknaden när det gäller organisation och resurser, avtalet mäter av maktförhållandena på arbetsmarknaden.
Det är det först träffade avtalet i de flesta avtalsrörelser under de senaste 20 åren Avtalet har en stark påverkan på de förhandlingar och avtal som kommer efter.
Medlingsinstitutet förslag till uppgörelser på andra områden präglas starkt av det först träffade avtalet.

Eftersom Teknikavtalet är det viktigaste avtalet på en svenska arbetsmarknaden så har det som händer starkt styrande för alla övriga förhandlingar och alla övriga avtal. Även om arbetsgivare och fackförbund med emfas hävdar sin självständighet och att de inte alls låter sig påverkas.

 

Vad är det Teknikarbetsgivarna kräver?  Arbetets Marknad har valt ut några av kraven och förklarar vad de betyder.

- Generell lokal dispositivitet i riksavtalens allmänna villkor och i löneavtalen. Parterna på arbetsplatserna skulle ges utrymme att komma överens också om löner på ett sätt som är anpassat till verksamhetens situation.

Det betyder att de lokala parterna på en arbetsplats, ledning och klubb, skulle kunna träffa en överenskommelse om, inte bara högre löner och bättre villkor, utan också om lägre löner och sämre villkor än de som riksavtalet anger. Det betyder på sikt en anpassning till företagens lönebetalningsförmåga och de lokala parternas styrka.

Det öppnar för att en klubb då verksamheten är hotad, känner sig tvingade, och för att rädda jobben accepterar lönesänkningar och sämre villkor i övrigt. På sikt riskerade det att leda till att strukturen på den svenska industrin förändras mot en lönestruktur som bygger på det enskilda företagets lönebetalningsförmåga istället för att bygga på utvecklingen i hela ekonomin.

En aktuell frågan,några år tidigare, var hur mycket de anställda hos SAAB i Trollhättan skulle känna sig tvingade att sänka sina löner för att rädda kvar jobben om det vore möjligt på grund av att riksavtalet var dispositivt. Följdfrågan var sedan vilka konsekvenser det skulle få efter en tid på lönestrukturen i Västra Götaland och inom bilindustrin.

Över hela arbetsmarknaden skulle detta krav på sikt innebära risk för mer arbetskraftsintensiv produktion och minskade  rationaliseringar. Det är billigare för det enskilda företaget att ha lägre löner än att investera i produktutveckling och mer effektiv teknologi.

Motivet för Teknikarbetsgivarna är enkelt, de ville skapa kollektivavtal som ger en mer stabil lönsamhet när efterfrågan varierar och därmed flytta kostnaderna för variationen på marknaden från företagets kassa till de anställdas lönekuvert.

En rak och flexibel hantering av lönekostnader i de centrala löneavtalen: ingen löneöversyn, inga måltal och ingen individgaranti.

Kravet rymde i en enda mening flera förändringar. Det är inte alldeles klart vad Teknikföretagen till alla delar avser, det är förmodligen avsikten och ger därmed utrymmer för tolkningar och förhandlingar.

En rak och flexibel hantering av lönekostnader och ingen individgaranti måste tokas som att Teknikföretagen avvisar varje fackligt krav på allt annat än en enda och lika stor pott uttryckt i procent för alla arbetsplatser.

Ingen löneöversyn och inga måltal innebär däremot en tydlig förändring mot tidigare som kräver en förklaring. Teknikföretagen och IF Metall har argumenterat för att enskildas och gruppers utveckling i arbetet bör stödjas av lönesystem som premierar utveckling i arbetet.

Det leder då till lokala löneökningar utöver de centralt fastställda. En del av de förväntade lokala löneökningarna har därför bakats in i det centrala avtalet genom återkommande löneöversyner på varje arbetsplats. De anställda då är garanterade att löneökningarna under en viss period minst ska uppgå till det som kallas måltal.

Ett exempel kan vara att potten är 3,0 procent och att måltalet är 0,7 procent. Det betyder då att lönesumman på arbetsplatsen under angiven tid måste öka med minst 3,7 procent. Om så inte är fallet ska det som återstår fördelas i lokala förhandlingar vid en löneöversyn

Teknikföretagens krav är dramatiskt på två sätt. Dels innebär det att de samlade löneökningarna i avtalet, pott+måltal sannolikt blir lägre. Detta trots att IF Metall naturligtvis kommer att kräva en större pott om måltalet utgår. Men det kan vara svårare att nå. Dels tyder det på att Teknikföretagen vill fasa ut sambandet mellan utveckling i arbetet och reglerna i det centrala avtalet.

Det innebär att avtalet inte stödjer lokal utveckling av kunskaper och arbetsorganisation på det sätt som parterna tidigare avsett.

Regler för en effektiv förläggning av arbetstid.

Avtalet innehåller idag en regel om att arbetsgivaren ensidigt kan variera arbetstiden inom vissa gränser. Inom denna så kallade korridor gäller då arbetsledningsrätten. Om arbetsgivaren vill variera arbetstiden mer krävs det däremot en lokal överenskommelse då en klubb kan ställa krav på kompensation i form av ledig tid eller pengar.

Sedan flera avtalsrörelser tillbaka har arbetsgivarna krävt att vidga den korridoren och ibland lyckats. Målet för dem är således inte ökade möjligheter att variera arbetstiden, de finns redan, utan att kunna göra det ensidigt och därmed slippa krav på facklig kompensation.

Förbättrad möjlighet till individöverenskommelser om övertid. Förlängd tid för visstidsanställningar utan lokal överenskommelse, från 12 till 24 månader.

Kollektivavtalet innehåller idag begränsningar av arbetsgivarens möjligheter att mer fritt använda och att anställa på visstid. Begränsningarna innebär att det istället kan krävas en lokal överenskommelse. Kravet från Teknikföretagen innebär därför inte ökade möjligheter till övertid och/eller visstid utan vem och hur det ska beslutas.

Kraven flyttar makt från de lokala parterna till att arbetsgivaren kan bestämma ensidigt eller efter överenskommelser med den enskilda individen. Som motivering till kraven på långtgående förändringar av det centrala avtalet säger Teknikföretagens vd Åke Svensson i presentationen av kraven på deras hemsida:

– Vi litar på våra företag och deras anställda. Goda och konstruktiva relationer på det lokala planet är en styrka för Sverige.