När företaget lägger på en mindre ort ned kan det kännas som att hela orten lägger ned. Skatteinkomsterna minskar dramatiskt, folk flyttar och de sociala problemen blir påtagliga . Fackföreningsrörelsens svar på frågan om det är jobb eller människor som ska räddas är att det är människor som ska räddas, inte jobb.

Det finns en kortsiktig motsättning mellan fackets mål om full sysselsättning och bejakandet av omvandling. Omvandlingen är nödvändig för att produktiviteten och jobben ska säkras på sikt. Det är en förutsättning för att välståndet ska öka. Men omvandling betyder samtidigt att människor förlorar sina jobb och att deras kunskaper blir föråldrade.

När ett företag lägger ned eller flyttar sin produktion ur landet får det stora sociala och ekonomiska konsekvenser. För små eller medelstora städer är beroendet ofta stort av ett företag, en arbetsplats, där en stor andel av invånarna arbetar. När företaget lägger ned kan det kännas som att hela orten lägger ned. Skatteinkomsterna minskar dramatiskt, folk flyttar och de sociala problemen blir påtagliga.

Ingen enkel väg

Fackföreningsrörelsens svar på frågan om det är jobb eller människor som ska räddas är att det är människor som ska räddas, inte jobb. Människor ska få stöd och möjligheter att hitta ett nytt jobb. De arbeten som finns kvar ska vara konkurrenskraftiga. Men det är ingen enkel väg.

De som förlorar arbetet undrar varför de ska bära hela kostnaden för det höga omvandlingstrycket som alla får nytta av. I framtiden kan det förväntas en allt snabbare omvandlingstakt. Det betyder att det blir allt mer av företagsflytt och nedläggningar och att allt fler av LO-förbundens medlemmar kommer att bli av med jobbet. Det är inte enkelt att hålla sig till linjen att det är positivt med omvandling när det drabbar nära och hårt .

Den strategiska frågan är vad som krävs för att det ska vara möjligt för fackföreningsrörelsen att hävda linjen att det är människor som ska räddas genom konkurrenskraftiga jobb och inte jobb som ska räddas genom sänkta löner.

Den svenska fackföreningsrörelsen har sedan 1930-talet bejakat rationaliseringar och teknisk utveckling i ett land med en tillräckligt hög a-kassa och en aktiv arbetsmarknadspolitik.

För att alla ska orka och våga delta i utvecklingen av arbetslivet gäller det att rädda de människor som drabbas av omvandlingen i ekonomin. Det är människor som ska räddas i omvandlingen, inte jobb. De arbeten som finns kvar och de nya som skapas ska vara goda arbeten, moderna och konkurrenskraftiga.

När allt fler företag lägger ner eller flyttar undrar de som blir arbetslösa varför just de ska betala kostnaden för den omvandling, som alla får nytta av.  Andra undrar varför man inte kan rädda jobb genom att tillåta arbetare flytta hit från låglöneländer och arbeta till lägre löner i Sverige. Förhoppningen är då att företag ska stanna i Sverige.

Men det är ingen lösning om löntagarna går med på att sänka lönerna och försämra villkoren för att behålla jobben. Då minskar rationaliseringar, utvecklingen i ekonomin stannar av och låglönejobben ökar, oavsett vilken nationalitet arbetarna har. På sikt förlorar alla på det. Jobben flyttar i ännu snabbare takt och Sverige riskerar att återigen bli ett av Europas fattigaste länder.

Fackföreningsrörelsen ska inte – och kan inte – rädda jobb. Ett bättre byte är att rädda de människor som drabbas av nedläggningar med en omställning till nya jobb, till bättre löner och villkor.