Tänk er ett köksbord. Runt bordet sitter fjorton smeder. Det är alla smeder i samma stad. De är upprörda över de låga lönerna. Det räcker inte till mat till barnen. Runt bordet lovar de varandra att ingen ska arbeta längre för en lön lägre än 22 öre i timmen. Och att ingen av dem ska arbeta på söndagar. Runt köksbordet bildade de, just då, sin första fackförening.

På bordet lägger alla 25 öre i den tomma kakburken. För de förstår alla att de måste spara pengar för att stå starka om de ska kunna tvinga arbetsgivaren att acceptera deras krav. Kakburken är deras första strejkkassa.

Men en av de fjorton är ändå osäker. Han har inget arbete och tycker att kravet på 22 öre i timmen är för högt. De andra måste nöja sig med mindre. Annars kommer han inte att få något arbete. Då tar en av de övriga och ställer sin tomma kaffekopp mitt på bordet. I den lägger alla en krona. Det räcker till en veckas lön för den som inget arbete har. Den urdruckna kaffekoppen är deras första arbetslöshetskassa.

De tar ett brevpapper och skriver ned sina krav och går alla nästa dag till sina arbetsgivare och kräver att de ska skriva under deras villkor. Arbetsgivarna accepterar 20 öre i timmen och de skriver alla på. De har genomfört sin första förhandling. Och brevpappret är deras första avtal.

Det är detta som är en fackförening, löftet till varandra om priset och villkoren för vårt arbete. Och insikten om att vi bara kan nå detta om alla är eniga. Och att vi tillsammans måste ha ekonomiska resurser för att kunna skydda detta löfte till varandra.

Det är det, som vi gör i facket. Vi lovar varandra”.

Ur tal av Hans Karlsson, LOs avtalssekreterare vid LO-kongressen 1996