Det är arbetsuppgifterna man utför som avgör om man är arbetare eller tjänsteman. Fackförbunden för tjänstemän och arbetare tillämpar därför helt olika strategier i kollektivavtalen. Basen för tjänstemännens avtal är den enskilde individens betydelse för verksamheten, basen för arbetaravtalen är kollektivets betydelse för verksamheten.

Anställda delas ofta upp i två grupper på arbetsmarknaden, arbetare och tjänstemän. Det finns minst tre olika grunder för denna uppdelning. De två första är enkla att se och förstå, den tredje är svårare men betydligt viktigare för att förstå utvecklingen av kollektivavtalen.

Tjänstemän är de som arbetar på kontor eller i förberedande arbetsuppgifter. Arbetare är de som arbetar i den direkta verksamheten.

Tjänstemän är de med arbetsuppgifter där ett tjänstemannaavtal gäller och som därför är medlemmar i ett TCO- eller ett SACO-förbund. Arbetare är de med arbetsuppgifter där ett arbetareavtal gäller och som därför är medlemmar i ett LO-förbund.

Tjänstemän är de personer där lönen och villkoren bestäms av arbetsgivarens utbyteskostnad för den enskilde individen. Utbyteskostnad är lika med kostnaden för rekrytering, upplärning och produktionsförluster. Arbetare är de personer där lönen och villkoren bestäms av gruppens kollektiva styrka. I tjänstemannaarbeten är oftast utbyteskostnaden högre än den kollektiva styrkan. I arbetares arbeten är utbyteskostnaden lägre än den kollektiva styrkan.

Olika fackliga strategier

Det är således inte personliga egenskaper, utan det är arbetsuppgifterna man utför som avgör om man är arbetare eller tjänsteman.  Fackförbunden för tjänstemän och arbetare tillämpar helt olika strategier i kollektivavtalen. Dessa olika strategier kan bara förstås utifrån detta tredje sätt att dela upp arbetsmarknaden. Basen för tjänstemännens avtal är den enskilde individens betydelse för verksamheten, basen för arbetaravtalen är kollektivets betydelse för verksamheten.

I ett arbetaravtal är höjningar av utgående löner, minimilöner, höjda ersättningar och starka arbetstidsregler viktiga.

Olika tjänstemannaförbund har tecknat extremt renodlade tjänstemannaavtal. De är sifferlösa, anger inte löner och löneökningar. De innehåller istället procedurregler. Det ska ge den enskilde medlemmen en rätt och en möjlighet att gentemot arbetsgivaren hävda sin betydelse för verksamheten och sitt värde på arbetsmarknaden.

Blir arbetarna tjänstemän?

Arbetsgivarna vill att arbetarna ska byta från en kollektiv strategi till en individuell strategi. De vill att arbetarnas avtal ska bli mera lika tjänstemännens och att varje arbetare ska förhandla sin lön individuellt. Ett sådant byte av strategi, från att lämna arbetets kollektiva betydelse för verksamheten till att hävda den enskilde individens betydelse för verksamheten är i arbetarnas intresse bara i ett enda fall. Det är om arbetarnas arbetsuppgifter har förändrats så grundläggande att utbyteskostnaden har blivit högre än arbetarnas kollektiva styrka.

Men utbyteskostnaden har i de flesta arbetararbeten inte ökat jämfört med deras kollektiva styrka. Om det finns en tendens är det den motsatta. Med datorer och ökad arbetsdelning sker det en förenkling av allt fler tjänstemannaarbeten. Arbetarnas arbetsuppgifter håller inte på att bli tjänstemannalika. Men fler och fler tjänstemäns arbetsuppgifter blir mer lika arbetarnas. Det betyder att utbyteskostnaden för tjänstemännens jobb sjunker och deras kollektiva styrka ökar.

Det finns naturligtvis mindre grupper av arbetararbeten där utbyteskostnaden är hög. Dessa personer är med denna tredje definition tjänstemän. Detta är dock ingen anledning för hela kollektivet att byta strategi. Det är naturligtvis så att alla anställda, även arbetare, har nytta av ökade kunskaper i yrket. Det stärker dem på arbetsmarknaden. Med ökade kunskaper ökar deras anställningsbarhet på marknaden.

Arbetarnas utbyteskostnad blir inte högre på grund av utbildning och ökade kunskaper. En med lång utbildning i ett arbetararbete har inte högre lön, däremot har hon sannolikt lättare att hitta ett nytt arbete än en person med kort utbildning. I den meningen finns det ingen grund för arbetarkollektivet att byta strategi. Tvärtom. Ett byte till en individuell strategi skulle allvarligt försvaga arbetarnas ställning i arbetslivet.