Smith, Babbage, Marx, Taylor. Scientific management – och sedan…
Av Torsten Björkman, teknologie doktor och professor i sociologi.

”Arbetsfördelning”, i meningen att vi har skilda yrken, har funnits så länge historia har skrivits. Jägare och fiskare, bonde och hantverkare, präst och soldat, lantmätare och arkitekt, är några av de många yrken som funnits i årtusenden. ”Arbetsdelning” är däremot en social uppfinning av senare datum. Från när är omtvistat men vanligen brukar man tillskriva den 1700-talet och förknippa den med den s.k. industriella revolutionen. Arbetsdelningen går längre än arbetsfördelningen, den splittrar upp ett enskilt yrke i en räcka tempojobb.

Adam Smith är arbetsdelningens främste teoretiker med klassikern ”The Wealth of Nations” (”Folkens Välstånd”) från 1776. Han menar att det är mänskligt produktivt arbete som bildar grunden för välstånd, inte exempelvis naturtillgångar eller handel. Skall välståndet öka måste arbetets produktivitet förbättras, vilket han väsentligen ser som en organisatorisk fråga. Vägen till framgång går för Smith genom fortsatt och utökad arbetsdelning. Smith exemplifierar arbetsdelning med knappnålstillverkning. Han konstaterar att det inte längre är en ensam smedsmäster med gesäller som tillverkar knappnålar. I ”vår tids manufakturer” kan den traditionelle smedens arbete vara uppdelat på så många som 18 olika tempon knutna till lika många ”jobb”, skriver han. Smeden var yrkeskunnigare än var och en av dessa tempoarbetande (till stor del barnarbetare i Smiths samtid, 1700-talets Skottland och England, där den industriella revolutionen befann sig i sitt inledande skede). Smith konstaterar triumferande att tempoarbetarna var och en överträffar smeden tusenfalt i produktivitet.

Adam Smith framhöll tre förklaringar till detta till synes paradoxala lyft i produktivitet: 1. Den extrema specialiseringen på ett enda tempo, dag ut och dag in, gör även ett barn mycket skickligt på detta tempos utförande. 2. När man knytes till ett enda tempo reduceras den improduktiva spilltiden, ingen tid förödes på att byta plats, arbetsställning eller verktyg. 3. Förenklingen av arbetet, nedbrytningen till dess enklaste tempon, underlättar utvecklingen av tek niska hjälpmedel. Smith skildrar en organisatorisk revolution. I många yrken kunde lågproduktiv arbetsfördelning ersättas med högproduktiv arbetsdelning. I den arbetsdelade produktionen förutsåg han snabba tekniska landvinningar, förutsägelser som kom att bekräftas av den senare utvecklingen, den vi brukar ge samlingsnamnet den industriella revolutionen. Många har återvänt till Smiths resonemang för att bättre förstå arbetslivets utveckling.

Charles Babbage var en av dem. En engelsmannen som på 1830-talet genomförde en berömd sådan återanalys av arbetets utveckling. För Babbage har arbetsdelningen ytterligare en mycket intressant effekt, den möjliggör lönesänkningar. Eftersom de gamla yrkena kan uppdelas i mestadels enkla tempon behöver man inte längre betala yrkesarbetarlöner för dessa tempons utförande. I stället för en dyr smedsmäster kunde man avlöna billigast tänkba rdigt tyg, från ståltråd till knappnål? Hur mycket kan arbetsdelningen förbättra produktivitet och ekonomiskt resultat?

Frederick W Taylor som var verksam decennierna kring sekelskiftet 1900 räknas som den moderna rationaliseringsrörelsens grundare. För honom är den vertikala arbetsdelningen viktigare än den horisontella. Taylor vill på vetenskaplig väg fastställa vad som är möjlig maximal produktion, därav namnet på hans teori ”scientific management”. För Taylor förutsätter maximal produktion att man skiljer planeringen från utförandet. Om arbetarna själva får planera sitt arbete, kommer de att försöka undvika den maximala produktionen, var hans bedömning. Taylors metod är i stället att arbetarnas prestationer skall kartläggas in i minsta detalj av tidsstudiemän. Med deras observationsprotokoll som grund analyserar produktionsplanerare hur arbetsprocessen skall utformas.

Planeringens uppgift är att utforma arbetsprocessen på det produktivast tänkbara sättet, av Taylor kallat ”the one best way”. Produktionsplanen skall vara så detaljerad att man därur kan ta ut tempospecificerade arbetsorder till varje operatör. Det raka ackordet, att få lön efter individuell prestation, skall vinna arbetarna för det på detta sätt intensifierade arbetet. Taylor insåg att stafettväxlingen mellan planeringsavdelning och enskild arbetare var en svag länk i systemet. Tänk om arbetaren var långsam med att hämta ny arbetsorder! Denna risk kom i rationaliseringsrörelsen att kallas för ”job delivery”- problemet.

Henry Ford var den som fick äran att visa hur problemet skulle lösas. Med det löpande bandet, först infört 1913, fanns inget utrymme för pausering eller frivillighet. Den nya arbetsordern kunde inte undflys, den kom obönhörligt glidande förbi operatören i fastställd arbetstakt, t.ex. var 30:e sekund. Om han eller hon inte utförde sina arbetsmoment väntade omedelbart avsked.

En annan svaghet med Taylorsystemet var beroendet av observationer. Konkurrensen utspelar sig ofta på marginalen med nya patent och produkter som konkurrensmedel. Hur skall detta nya arbete planeras och tidssättas? Lösningen blev en analys av arbetets minsta beståndsdelar. Dessa arbetets ”atomer” kom att kallas för grundrörelser och med hjälp av tabellverk över laboratorietider för dessa grundrörelser (exempelvis enligt MTM-systemet) kalkylerade man hur de nya produkterna skulle tillverkas. För detta planeringsarbete krävdes inga tidsstudiemän. Tidsstudierna var redan gjorda i laboratoriet, en gång för alla.”

Av Torsten Björkman