Industrialiseringen förändrade vem som gör vad. Det är inte arbetets innehåll och syfte som avgör vem som gör vad. Det är snarare arbetets professionalisering, specialisering och teknifiering som avgör det.

Industrialiseringen förändrade vem som gör vad. Arbetet med att tvätta och städa är ett exempel. I hemmen var det kvinnorna som tvättade och städade. I fabriken är det metallarbetare, till större delen män, som tillverkar tvättmaskiner och dammsugare.
Den grundläggande funktionen ”tvätta och städa” har till en stor del flyttats från hemmet och kvinnan till fabriken och mannen som tillverkar de maskiner som används.

Arbetsfördelningen mellan män och kvinnor från jordbrukssamhället finns till största delen kvar även i lönearbetet. Fortfarande är det huvudsakligen kvinnorna som utför service, vård och undervisning i samhället, betalt såväl som obetalt, medan männen dominerar i andra yrken.

Men arbetet omfördelades inte bara mellan män och kvinnor. En kraftigt ökad specialisering av arbetet var en av förutsättningarna för den ökade produktiviteten i industri- samhället. En bild av denna, den nya tidens arbetsdelning, är Fords löpande band för montering av bilar, en annan klassisk bild får vi i Chaplins film Moderna tider.

Den tredje formen av arbetsdelning är uppdelningen i förberedande och direkta arbeten. Vissa anställda fick till uppgift att förbereda och analysera det arbete som andra sedan skulle utföra. Drivkraften för denna arbetsdelning var att effektiviteten men också arbetsgivarens kontroll över arbetet kraftigt kunde öka. Idén till den här uppdelningen hämtades från den naturvetenskapliga revolutionen under 1700- och 1800-talen. Revolutionen var möjlig genom att vetenskapligt studera naturen, växla mellan teori och praktiska försök.

Genom att studera även arbetet med naturvetenskapliga metoder skulle det vara att bestämma det absolut bästa sättet att utföra ett arbete. Omfattningen av arbetsstudier och tidsstudier ökade dramatiskt inom industrin. Dessa tankar formulerades under början av 1900-talet av F.W. Taylor och kallades ”Scientific management” – Det vetenskapliga ledarskapet.