Genom att driva de arbetslösa hårt är tanken att det krävs färre arbetslösa, utan att priset på arbete stiger över taket i ekonomin. De som är strukturellt arbetslösa är således inte arbetslösa, de har arbete med att bekämpa inflationen, de jobbar i prispressarfabriken.

I den ekonomiska teorin finns det två helt olika orsaker till arbetslöshet. Den första är att efterfrågan är för låg orsakat av för lite konsumtion och investeringar, samt för mycket sparande. Den arbetslösheten brukar kallas konjunkturell.

Den andra orsaken handlar om hur arbetsmarknaden och lönebildningen fungerar. Den brukar kallas strukturell. För att minska den konjunkturella arbetslösheten måste konsumtionen öka, människors och företags vilja att satsa måste bli större. Staten kan stimulera efterfrågan på olika sätt, till exempel med ROT-avdrag, satsningar på vägar och renovering av bostäder, ökade bidrag till kommuner och landsting, eller mer pengar till ekonomiskt utsatta grupper, ett extra barnbidrag. Staten kan minska nedgången i efterfrågan och därmed minska arbetslösheten.

Keynesiansk politik

Teorierna för hur staten ska agera när efterfrågan faller formulerades av ekonomen John Maynard Keynes. En konjunkturpolitik där staten ökar eller minskar efterfrågan kallas keynesiansk. Den strukturella arbetslösheten är en del av den nuvarande ekonomiska politiken för att begränsa riskerna för löneinflation. Det innebär ett överskott av arbetskraft för att inte lönerna ska öka mer än det tak ekonomin sätter. Storleken på den ”nödvändiga” arbetslösheten beror på hur arbetsmarknaden och lönebildningen fungerar. Den nya borgerliga strategin med låga ersättningar färre, lägre och sämre ersättningar till dem som inget arbete har, syftar till att öka utbudet av arbetskraft, men också till att tvinga de arbetssökande att ta arbete till lägre pris, i annat yrke och långt hemifrån.