31-fanor-3sp

Motsättningarna blir tydligare

De eviga kraven

Att sia om framtiden är svårt. Men i avtalsrörelse efter avtalsrörelse återkommer samma krav från arbetsgivare och fackföreningar. Arbetets Marknad berättar om sex ständiga krav,  tre från arbetsgivarna och tre från fackföreningarna.

Varje avtalsrörelse startar på samma sätt. Men under de senaste avtalsrörelserna har arbetsgivarna  blivit tydliga i vad de vill även om det finns skillnader även hos dem. Mest långtgående i sina krav på förändringar i kollektivavtalen de senaste tio åren har Almega varit med Teknikföretagen tassande tätt efter.

Arbetsgivarna vill som de säger träffa ”moderna avtal”. Förutom inga eller mycket små löneökningar så formulerar de tre krav på ett avtal för att det ska vara modernt.

1. Mer öppna avtal, decentralisering eller flexibilitet som det också kallas, kärt barn har många namn.

2. Mer av individuell lönesättning, färre regler om lokala förhandlingar om lönen och istället enskilda samtal mellan chefen och varje anställd. Inga generella löneökningar i de centrala avtalen.

3. Inga eller små höjningar av avtalslönerna (begynnelselönerna, ingångslönerna, ungdomslönerna, minimilönerna, avtalens lägstalöner). Jonas Milton, Almega, har gått så långt att han föreslagit att avtalslönerna skulle vara oförändrade, frysta, under lång tid.

Teknikföretagen och deras främste talesperson, förhandlingschefen Anders Weihe, har följt tätt bakom Jonas Milton med långtgående krav på förändringar av avtalen. Teknikföretagens främsta käpphäst sedan flera år är mer öppna avtal där lokala överenskommelser, med avvikelser från det centrala avtalet, ska vara möjliga i större omfattning. Men Teknikföretagen har varit lite försiktigare i sina ordval.

Ett troligt skäl är att de vill värna samarbetet mellan parterna inom industrin inom ramen för “Samarbetsavtalet om industriell utveckling och lönebildning” det som till vardags kallas “Industriavtalet”. Detta avtal om bland annat förhandlingsreglerna har  fått viss kritik från andra fackförbund. Industriavtalet skulle kunna äventyras framöver om arbetsgivarna drev krav på alltför stora materiella förändringar av de centrala avtalen, om priset för fackförbunden inom industrin att försvara “industriavtalet” skulle bli för högt.

Två fackliga processer

De fackliga organisationerna har två parallella diskussioner om vilka krav de ska enas kring inför en avtalsrörelse. Inom LO sker en samordning mellan alla  de 14 medlemsförbunden och samtidigt kommer de fem, eventuellt sex med Pappers, fackliga organisationerna inom industrin att enas om krav. Ambitionen på bägge håll är att kraven ska vara lika och drivas gemensamt inom alla avtalsområden.

De fackliga kraven är tre: Förutom krav på ökade reallöner sker en facklig kraftsamling för att stärka rätten till fast anställning och därmed också begränsa arbetsgivarens rätt enligt LAS att använda visstidsanställda. Det största problemet är alltid att enas om en modell för låglönesatsningar eller satsningar på kvinnodominerade branscher.

En joker i förhandlingarna är reglerna om uppsägning av personal, lagens regler om först in – först ut. Arbetsgivarna driver sedan lång tid kravet på en förändring. De hävdar att “kompetens” ska vara avgörande för vem eller vilka som får vara kvar och vilka som måste sluta.

Samtidigt är detta sedan mer än hundra år en helt avgörande fråga för de fackliga organisationerna. Vem som har bäst “kompetens” är ett avgörande som faller inom arbetsledningsrätten. Då blir det i praktiken arbetsgivaren som avgör ensidigt vilka som måste sluta. Det skulle innebära en dramatisk förändring av maktförhållandena på arbetsmarknaden.

Tema 3.2. Avtalen: De viktigaste röda kraven