Ett enkelt och tydligt fackligt mål är så stora löneökningar som möjligt. Men det kräver en precisering. Vad är möjligt och vilka är begränsningarna? Varför kan man inte höja lönerna med 2000 kronor till alla? Allt har ju blivit så mycket dyrare.

Men alla i toppen på arbetsmarknaden är överens.  Lönerna kan inte höjas för mycket – det förlorar alla på.  Konkurrenskraft går förlorad, priserna ökar och räntorna stiger. Då minskar efterfrågan, köpkraften,och arbetslösheten ökar än mer.  Samtidigt stiger kraven på än högre löneökningar som ett resultat av högre kostnader för varor, tjänster och lån. Det blir en ond spiral.

Att höja lönerna för lite är lika illa. De är nästan alla överens om, undantaget några extrema arbetsgivare och ekonomer.  Det leder till minskad efterfrågan, köpkraft, och risk för ökad arbetslöshet.  Samtidigt stiger vinsterna och det ger ett utrymme för att höja lönerna dramatiskt för mycket små grupper, direktörer, på arbetsmarknaden.  Det riskerar att skapa orättvisor, ilska och konflikter i kommande avtalsrörelser.

Lösningen, den goda karamell alla talar om är ”en långsiktigt stabil lönebildning”. Löner och löneökningar som utgår från de ekonomiska förutsättningarna men även tar hänsyn till människors krav och uppfattningar om vad som är rätt och rimligt.

Löneutrymmet ett mål mellan två stolpar

Löneutrymmet är som ett mål i fotboll där nästan alla träter om var målet står och hur långt det är mellan stolparna. Att förhandla och träffa nya avtal är då som att försöka göra mål, att slå bollen mellan de två stolparna. Inte för långt till vänster, höga löneökningar, och inte för långt till höger, låga löneökningar. En punkt någonstans mellan dessa stolpar brukar kallas för stabil lönebildning.

Löneutrymmet är summan av ökningen av inflationen plus ökningen av produktiviteten. (effektiviteten, i produktionen). Om inflationen förväntas bli 2 procent och produktiviteten ökar med 2,5 procent är löneutrymmet lika med 4,5 procent. Svårigheten i en avtalsrörelse är att ingen vet hur stor ökningen av produktiviteten kommer att bli eller hur hög inflationen kommer att bli. Det betyder att ingen är överens om hur stort löneutrymmet är. Det är som att försöka göra mål utan att vara överens om var målet är eller hur långt det är mellan stolparna.

Olika stora risker för olika grupper

Men svårigheten ökar än mer eftersom riskerna och kostnaderna är helt olika för olika grupper på arbetsmarknaden om man missar målet på höger, för låga löneökningar, eller på vänster sida, för höga löneökningar.

För de anställda är riskerna stora men olika i de bägge fallen. För låga löneökningar innebär kortsiktiga problem, löneökningar som går förlorade och som är nästan omöjliga att hämta hem kommande år. Pengarna riskerar att snabbt försvinna ner i andras fickor i form av aktieutdelningar eller löneglidning till andra anställda.  För höga löneökningar får däremot inga omedelbara drastiska konsekvenser för de anställda, det gäller särskilt de som arbetar i företag som verkar på hemmamarknaden.

För arbetsgivarna är det tvärtom. För höga löneökningar ger ett omedelbart avtryck i företagens ekonomi med ökade kostnader och minskad lönsamhet. För låga löneökningar innebär inga kortsiktiga problem för arbetsgivarna. Men på sikt leder det till lägre köpkraft, orättvisor, och risk för ilska och social oro.

Men eftersom de centrala parterna i en avtalsrörelse är sina medlemmars fångar kommer de kortsiktiga perspektiven att dominera.  Arbetsgivarna vill ha låga löneökningar, vinsterna nu och underskattar de långsiktiga riskerna för social oro. De anställda vill ha högre löneökningar, pengar nu, och underskattar de långsiktiga riskerna för arbetslöshet.

Så mycket som möjligt – vad är möjligt?

Det är ingen mening med löneökningar som driver på inflationen och höjda räntor som följd och risk för ökad arbetslöshet. Då preciseras målet till så stora reala löneökningar som möjligt. Reala betyder då vad lönen är värd att handla för efter att prishöjningarna tagit sitt.

Men inte heller det är tillräckligt precist. Det som är viktigt är både hur mycket pengarna är värda, inflationen, och hur mycket pengar faktiskt kommer i plånboken. Det fackliga målet måste då istället vara så stora reala inkomstökningar efter skatt som möjligt. Det innebär att facket måste ta hänsyn både till konsekvenserna av lönekraven på inflationen, men också på konsekvenserna för sysselsättningen.

Sysselsättningen påverkar skatten: Minskad sysselsättning innebär sjunkande skatteinkomster vilket måste kompenseras med ökade skatter. Och omvänt, en ökad sysselsättning innebär möjligheter till sänkt skatt eller en förbättrad välfärd.

Löneökningar som bidrar till ökad sysselsättning skapar möjligheter för lägre skatt och därmed en högre real inkomst efter skatt.  Dessutom innebär ökad sysselsättning lägre arbetslöshet vilket har många och andra stora fördelar förutom de rent samhällsekonomiska.

Men för det fackliga målet med så stora reala ökningar av inkomsten efter skatt som möjligt finns tre begränsningar för vad som är möjligt.

Att ha makt att tvinga den andre till eftergifter

Den första begränsningen handlar om maktfrågan. Det självklara i en avtalsrörelse är vad den fackliga rörelsen kan tvinga arbetsgivarna till att acceptera. Det är en ren maktfråga där säljare står mot köpare, anställda mot arbetsgivare. De som säljer sitt arbete vill ha så bra betalt som möjligt, de som köper vill betala så lite som möjligt.

Kostnadsökningar i takt med Europa

Den andra gäller de varor och tjänster som är utsatta för internationell konkurrens. Här är begränsningen att de egna varorna långsiktigt inte bör öka mer i pris än hos konkurrenterna. Om ökningen av produktiviteten är lika stor som hos konkurrenterna kan och ska lönerna öka lika mycket inom exportsektorn som hos konkurrenterna i andra länder men inte mer. Eftersom teknikutvecklingen är likartad är skillnaderna i ökningen av produktiviteten långsiktigt liten och begränsningen i löneökningstakt kan då förenklas till ”i takt med Europa”.

Stabil ekonomi betyder en inflation på 2 procent

Den tredje begränsningen gäller de varor och priser som produceras och säljs här hemma. Här är istället begränsningen det politiskt fastställda målet om högst 2 procents inflation. Ett mål som den svenska riksbanken har att övervaka med sin penningpolitik, i första hand genom högre eller lägre räntor. Löneökningar som är större än produktivitetsökningen ger ett bidrag till inflationen. Om inflationsmålet är 2 procent och produktiviteten inom den hemma producerande sektorn är 2 procent kan och bör lönerna långsiktigt öka med 4 procent, inte mer och inte mindre.

Det är fullt möjligt att dessa bägge begränsningarna, konkurrenskraften och inflationsmålet, kan ge olika utrymme för löneökningar.  Det är den utvecklingen som blivit tydlig under de senaste tio åren med mycket låga löneökningar i Europa, läs Tyskland. Utrymmet för löneökningar har därför varit mindre i den konkurrensutsatta sektorn än i den som producerar mot hemmamarknaden i Sverige.

Om skillnaderna mellan dessa bägge begränsningar blir stora skapar det betydande spänningar mellan olika grupper av anställda på arbetsmarknaden. Fackförbunden med medlemmar på hemmamarknaden kan kräva och driva igenom högre löneökningar utan att de riskerar ökad arbetslöshet. Och omvänt, fackförbunden som är utsatta för internationell konkurrens kommer att vilja hålla tillbaka de andra fackliga kamraternas krav. Svårigheterna med att hålla samman ökar, risken för facklig söndring ökar.