I alla moderna och utvecklade länder är en samordning mellan köpare eller säljare tillåten på arbetsmarknaden. Det betyder att synen på hur arbetsmarknaden fungerar och bör fungera skiljer sig från synen på hur andra marknader bör fungera. Arbete är inte en handelsvara.

Priset och villkoren på en marknad bestäms av utbud och efterfrågan samt om det råder konkurrens mellan olika säljare och mellan olika köpare. Det är en omtvistad men en inom kapitalismen etablerad uppfattning att konkurrens leder till lägre priser och bättre kvalité på varor och tjänster. Som en konsekvens av denna uppfattning bör staten arbeta för att förhindra begränsningar av konkurrensen mellan olika säljare och mellan olika köpare.

Om säljare eller köpare går samman på en marknad för att påverka priset kallas det en kartell. Konkurrenslagen definierar vad som är en otillåten kartellbildning. De tre viktigaste punkterna är prissamarbete, begränsningar av efterfrågan eller utbudet samt en uppdelning av marknaden mellan olika säljare eller köpare.

Samordning mellan köpare eller säljare är tillåten på arbetsmarknaden, även om staten ofta har många olika regler för hur arbetsgivarorganisationer och fackföreningar får bildas och vilka rättigheter och skyldigheter de har. Det betyder att synen på hur arbetsmarknaden fungerar och bör fungera skiljer sig från synen på hur andra marknader bör fungera. Arbete är inte en handelsvara.

Orsaken till detta undantag är att det på arbetsmarknaden finns ett mycket stort antal säljare och köpare, samt att en god utveckling av ekonomin i ett samhälle förutsätter att priset på arbetet inte sjunker, utan tvärtom stiger i en takt, som står i samklang med ekonomins lönebetalningsförmåga och produktionens ökade effektivitet. Lösningen på detta komplicerade problem är då inte en fri konkurrens på arbetsmarknaden utan avtal mellan välorganiserade säljare och köpare  karteller.

Arbetsgivarnas organisationer vill förhindra att företagen tvingas konkurrera om arbetskraften, att de tvingas bjuda över varandra och därmed får betala ett för högt pris, en för hög lön. Arbetsgivarnas organisationer är i den meningen efterfrågekarteller.

De anställdas organisationer, fackföreningarna, vill förhindra att de anställda tvingas konkurrera om jobben, att de tvingas bjuda under varandra och därmed får ett för lågt pris för det arbete de säljer, en för låg lön. De anställdas organisationer, fackföreningarna, är i den meningen utbudskarteller.

Arbetsgivarnas och de anställdas organisationer uppdrag är att begränsa konkurrensen mellan medlemmarna och därigenom påverka priset och villkoren för arbetet. Och precis som andra karteller använder de metoder, som på andra marknader är förbjudna, nämligen

1.    Prissamarbete,
2.    Påverka utbud och efterfrågan
3.    En uppdelning av marknaden i delmarknader.

(Ur inledningen till förslaget till organisationsplan till LO kongressen 2012.)