Det femte värnet mot marknaden är kollektivavtalet. Det hindrar att en arbetsplats tvingas acceptera sämre löner och villkor. Kollektivavtalet innebär att löntagarna kan ge och låna styrka av varandra för att alla inom en bransch ska uppnå likartade villkor. Därmed förhindras konkurrens mellan dem.

På alla marknader finns det ett mycket stort antal köpare och säljare. Dagligen ingår de avtal mellan varandra om att köpa och sälja varor och tjänster. Det gäller också för arbetsmarknaden i ett land. Men den skiljer sig från övriga marknader på tre viktiga punkter:

* Köparna och säljarna har var för sig mycket starka gemensamma intressen. De kan bägge stärka sin position genom att sluta sig samman och agera gemensamt. Därför bildar de som säljer samma typ av arbete – är i samma fack – sin förening.

* Varken säljare eller köpare är intresserade av att ständigt omförhandla kontrakten. De vill bägge i flertalet fall ha stabila relationer över en längre tid.

* Säljare och köpare kan ha ett gemensamt intresse att hålla uppe priset på arbetet och vill därför begränsa konkurrensen på arbetsmarknaden. En arbetsgivare vill säkert köpa arbete billigt – men han är lika intresserad av att konkurrenten inte kan köpa arbetet billigare.

Det är i dessa villkor på arbetsmarknaden som det kollektiva avtalet föddes för mer än 100 år sedan. En kontraktsform som är mycket speciell. Ett kollektivavtal är ett kontrakt mellan två parter som är rättsligt bindande för medlemmarna i den eller de organisationer som träffar avtalet.

Ett fredsavtal

För den enskilde är kollektivavtalet ett skydd för de egna rättigheterna på arbetsplatsen, samtidigt som det är en säkerhet mot att andra löntagare väljer att konkurrera om jobben med lägre pris eller sämre villkor.

På arbetsmarknaden är arbetsgivarens intresse att kunna binda alla anställda vid en fredsplikt – arbetsskyldighet – samtidigt. Det är inte stor idé för en arbetsgivare att träffa avtal med varje anställd i tur och ordning. Risken är stor att en del av hans anställda ständigt är fria att strejka med återkommande störningar i produktionen som följd.

Mellan löntagarna finns det också ett gemensamt intresse att försöka träffa kollektiva avtal. Skälen för detta är flera: Inom arbetsplatsen förhindrar avtalet att en enskild anställd kan försämra sina villkor för att uppnå andra fördelar. Grunden är insikten hos löntagarna att det som den ene accepterar drabbar snart de andra.

Kollektivavtalet hindrar att en arbetsplats tvingas acceptera sämre löner och villkor. Istället innebär avtalet att löntagarna kan ge och låna styrka av varandra för att alla inom en bransch ska uppnå likartade villkor. Därmed förhindras konkurrens mellan dem. De flesta löntagare kan uppnå bättre villkor om de agerar gemensamt och samordnat. Deras kollektiva styrka är större än den individuella. Samtidigt innehåller nästan alla kollektivavtal minimiregler, vilket betyder att om den individuella styrkan är större kan den löntagaren inom ramen för avtalet ha bättre villkor i det enskilda anställningsavtalet.

Inom samhället är kollektivavtalen en överlägsen metod att finna lösningar som är ekonomiskt rimliga i förhållande till samhällsekonomin och samtidigt legitima – det vill säga kan accepteras av det stora folkflertalet.