Förhandlingarna om nya löner och villkor har stora likheter i de flesta av västvärldens länder. Men samtidigt finns det några omständigheter som är, om inte unika, så i alla fall specifika för hur priset på arbete bestäms i Sverige, hur förhandlingarna om nya kollektivavtal går till.

Ett gemensamt synsätt om ett nationellt löneutrymme
Arbetsgivare, fackliga organisationer och stat till stora delar alla uppfattningen om det rationella i att förhandlingarna utgår från ett gemensamt synsätt om ett nationellt löneutrymme.  Parterna är däremot nästan alltid oeniga om hur stort detta utrymme är. Och de är alltid djupt oeniga om hur och på vilket sätt detta löneutrymme ska fördelas mellan olika grupper och enskilda.

Under de senaste nästan tjugo åren har dock fler och fler företrädare för arbetsgivarna allt intensivare argumenterat för ett annat synsätt, för en lönebildning som är mer anpassad till lönebetalningsförmågan inom olika sektorer och hos enskilda företag. Detta till trots har alla avtalsrörelser i slutändan alltid hittills starkt präglats av synsättet om ett gemensamt nationellt utrymme för lönekostnadsökningarna.

En stark samordning mellan olika grupper
Både hos arbetsgivarna och hos de fackliga organisationerna är sammanhållningen och samordningen stark. De viktigaste organisationerna för samordningen är Svenskt Näringsliv för privata arbetsgivare, Landsorganisationen för arbetare, Facken inom industrin för anställda inom industrin.  På den offentliga sidan finns Offentliganställdas Förhandlingsråd, OFR, för de fackliga organisationerna inom TCO och SACO. För arbetsgivarna är Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, och Statens Arbetsgivarverk dominerande.

Samordningen bygger på stadgar eller andra överenskommelser mellan de som samverkar, men viktigare är återkommande inbördes diskussioner och att gemensamt utvärdera en pågående avtalsrörelse. Grunden för samordningen är därför mindre formell och bygger mer på ömsesidigt förtroende och en insikt om gemensamma intressen.

 Förhandlingar i två steg
Först sker förhandlingarna för arbetare och tjänstemän branschvis, i avtalsområden, för nya kollektivavtal. Dessa förhandlingar utgår från den ekonomiska situationen i landet och inom företagen och anställdas krav på rimliga och rättvisa löneökningar. Allt i relation också till inflation, produktivitetsutveckling och utvecklingen i vår omvärld. Insikten om betydelsen av detta har för övrigt ökat i samhället sedan mitten av 90-talet då en nedväxling har skett till lägre inflationsnivåer.

Under dessa förhandlingar kan det gamla avtalet sägas upp och då blir det möjligt för parterna att vidta stridsåtgärder, lockout, strejk eller blockad, för att stärka den egna förhandlingspositionen.  Det betyder att förhandlingarna sker utan fredsplikt och syftet är att träffa nya och bindande kollektivavtal med rättsligt bindande skyldigheter för bägge parter, att arbetsfreden åter är garanterad.

Därefter sker inom alla avtalsområden, med något enstaka undantag, lokala förhandlingar med en möjlighet att anpassa löner och villkor till verksamhetens lönebetalningsförmåga, personalens kunskaper och erfarenheter samt lokalt utbud och efterfrågan av arbetskraft.

Hög organisationsgrad och hög avtalstäckning
Både arbetsgivare och anställda på den svenska arbetsmarknaden är välorganiserade jämfört med förhållandena i andra länder. Många är medlemmar, organisationsgraden är hög och alla parter har under lång tid byggt upp effektiva organisationer med stora resurser.

En följd av den höga organisationsgraden är att också avtalstäckningen är hög, en mycket stor del av svenska företag och organisationer omfattas av kollektivavtal.

Med en hög organisationsgrad och en hög täckningsgrad kan parterna ta ett stort ansvar för att skapa regler och att tillämpa dessa regler inom alla olika former av verksamhet.

Tydliga förutsättningar och stort ansvar till parterna.
Inte så sällan beskrivs den svenska förhandlingsmodellen som att staten är helt neutral och inte är ingripande när verkligheten är den omvända. Sverige har en lagstiftning på arbetsmarknaden som är väl så ingripande som i många andra länder. Däremot ger den svenska staten parterna stor frihet att utveckla och förändra dessa regler i kollektivavtal och att tillämpa dessa under stort ansvar.

Med utbildning, arbetsmarknadspolitik och arbetslöshetsförsäkring försöker staten balansera utbudet av arbetskraft och begränsa riskerna för överskott, arbetslöshet och underskott, flaskhalsar. En mer stabil arbetsmarknad minskar riskerna för en överbudskonkurrens mellan arbetsgivare om arbetskraft och minskar riskerna för en underbudskonkurrens mellan arbetstagare i kamp om jobben.

Parterna stora frihet på och ansvar för arbetsmarknaden stärker deras ställning inom övriga delar av samhället och arbetsgivarnas och de anställdas organisationer blir så en viktig och konstruktiv del i hela samhällets sätt att fungera.

Har tjänat oss väl!
Lönebildningen och reglerna på arbetsmarknaden har tjänat oss väl, skriver finansminister Anders Borg när han bjuder in parterna till samtal i skiftet mellan 2011 och 2012. Detta står i bjärt kontrast mot arbetsgivarnas uppfattning över 20 år med en obalanserad lönebildning där höga nominella avtalade löneökningar endast skapade låga reala ökningar av lönen sedan inflationen tagit sin del.

Arbetsgivarna hävdar att avtalen bidrog till en kostnadsutveckling för företagen som inte var förenlig med bibehållen konkurrenskraft samtidigt som löneglidningen, lokala löneökningar utöver de centralt avtalade, under flera perioder var lika stora som de avtalade.

Det var den kanske viktigaste orsaken till de kraftiga devalveringarna av den svenska valutan i början av åttiotalet och den dramatiska förändringen av kronans värde i början av nittiotalet när valutan släpptes fri efter det så kallade kronförsvaret under hösten 1992. Arbetsgivarna framhåller också att även de omfattande förändringarna i arbetsrätten försvårade samarbetet mellan parterna.

Under perioden ägde det även rum ständiga diskussioner inom och mellan parterna om på vilka nivåer avtal skulle träffas, nationellt, branschvis eller endast på företagen. Först efter omskakande år med statligt ingripande genom förslag om löne- och strejkstopp och Rehnbergkommission, kunde parterna vid sekelskiftet återta initiativet genom starkare samordning och tillkomsten av Samarbetsavtalet inom industrin. Till stöd hade parterna en penningpolitik från Riksbanken med en trovärdig prisstabilitet och det nybildade Medlingsinstitutets utökade rättigheter

Men den svenska modellen på arbetsmarknaden rymmer mer än prisstabilitet och konkurrenskraft. Den innefattar också goda förutsättningar för en snabb strukturomvandling där kapital och människor flyttar till produktivare verksamheter som är mer lönsamma och har en högre lönebetalningsförmåga.

Regler i lagar och kollektivavtal som kan anpassas till olika verksamheters förutsättningar och som därmed har hög legitimitet både bland arbetsgivare och anställda. En konsekvens av detta är att antalet konflikter är mycket få och att tvister i enskilda frågor till stor del kan lösas lokalt på ett kostnadseffektivt sätt.

Att sammanfatta erfarenheterna av sextio års tillämpning av grunderna i den svenska modellen på arbetsmarknaden låter sig inte göras enkelt, om man inte är finansminister. Då kan man nästan oemotsagd skriva: ”Lönebildningen och reglerna på arbetsmarknaden har tjänat oss väl”.