De oväntat låga kraven på löneökningar från LO och Facken inom Industrin är en smärtsam anpassning till krisen i Europa med minskande efterfrågan, många varsel om uppsägningar och stigande arbetslöshet. Men kanske kommer krisen att skapa förutsättningar för en diskussion om en ny modell i lönebildningen, med förändringar som är långt mer dramatiska och långtgående än den pågående diskussionen om kronor och tiondels procent.

De fackliga organisationerna inom LO och Facken inom industrin har presenterat sina krav på löneökningar inför AVTAL 2013. Kraven är lägre än vad många förväntade sig. När avtalen är klara brukar löneökningarna ligga på 70-80 procent av kraven. Det betyder löneökningar i slutändan på lite drygt 2 procent.

Konjunkturinstitutet räknar med löneökningar på 3 procent per år de kommande åren. Om uppskattningarna stämmer blir skillnaden stor mellan de avtalade höjningarna av utgående löner och KI:s bedömning av löneökningarna framöver.

Det skäl som de fackliga organisationerna framhåller för sina låga lönekrav är den svaga ekonomiska utvecklingen i Europa, behovet av att stärka industrins konkurrenskraft och varslen om neddragningar i många företag de senaste månaderna.

Samtidigt har fackföreningarna starka krav på höjningar av avtalslönerna och motsätter sig kraftigt att betala för detta med varje form av försämringar i avtalens allmänna villkor. Arbetsgivarna å sin sida motsätter sig varje form av låglönesatsning och kräver ökad flexibilitet i avtalen. De är mer än nöjda med sina framgångar med märket, lika stora löneökningar i procent till alla avtalsområden, i AVTAL2012.

Slutligen har parterna en diskussion med regeringen om att skapa nya regler för att stödja ungdomars inträde på arbetsmarknaden med utbildning under en del av arbetstiden och därmed lägre inkomst per månad, den så kallade jobbpakten.

Kanske kan krisen, de låga fackliga lönekraven, jobbpakten och spänningen mellan parterna föda diskussioner om en helt ny modell för lönebildningen på den svenska arbetsmarknaden. En ny modell med förändringar som är långt mer dramatiska är den ständiga diskussionen om kronor och tiondels procent.

En modell som innebär att de avtalade höjningarna av utgående löner bara är en del, kanske hälften, av det tillgängliga löneutrymmet. Samtidigt som avtalslönerna höjs med hela det förväntade löneutrymmet. Det skulle innebära att kollektivavtalen i högre grad inriktas mot

• att styra lönestrukturen och det samlade lönekostnadsläget inom avtalsområdet
• att tydligare skapa normer och riktpunkter för löneökningarna
• att minskar riskerna för lönekonkurrens från andra avtal, i första hand utländska
• att öka löneflexibiliteten för ett enskilt företag

För de fackliga organisationerna inom LO-området innebär det större möjligheter att långsiktigt påverka lönestrukturen, löneskillnader mellan olika grupper inom avtalsområdet samt att mer effektivt kunna gynna de lägst avlönade.

För arbetsgivarna innebär det ökade möjligheter för det enskilda företaget att under en begränsad tid anpassa kostnadsökningarna till lönebetalningsförmågan. Kollektivavtalen skulle också vara mer i överensstämmelse med hur lönesättningen av de anställda  sker redan idag.

Fördelen med en ny modell för lönebildningen är emellertid i främst att den skulle bli mer stabil, riskerna för löneinflation skulle minska och därmed blir den strukturella arbetslösheten lägre. En ny modell skulle kunna vara ett viktigt steg på vägen mot lägre arbetslöshet och högre sysselsättning. Kanske är en ny modell en nödvändig förutsättning.

I rapporten till LO:s kongress 1996, för sexton år sedan finns en skiss till en ny modell i lönebildningen. Den utgår från ett skifte där de fackliga organisationerna fokuserar på den kollektiva delen av lönebildningen, jämförbarhet och en effektiv metod att satsa på de lägst avlönade.

Samtidigt som arbetsgivarna får ökad löneflexibilitet för det enskilda företaget och att kollektivavtalen är anpassade till det som gäller för lönesättningen av enskilda anställda.

Uppenbarligen var inte tiden mogen då för en mer genomgripande diskussion om den framtida lönebildningen. Kanske kommer AVTAL2013 visa på att möjligheterna till och behovet av en bredare diskussion om den framtida lönebildningen. Men vägen är lång och synnerligen svår.

Rättviseutredningens rapport till LOs kongress 7 – 12 september 1996
Tredje delen: En modell för lönebildningen sidorna 109 – 116