Under de senaste avtalsrörelserna har debatten handlat om märken, kronor och procent. Men under ytan ligger en en allvarligare och djupare konflikt där utgången kan få allvarliga och långtgående konsekvenser för många av LO-förbundens medlemmar. Konflikten handlade om fackföreningsrörelsens förmåga att driva ens den minsta form av fördelningspolitik med kollektivavtalen som verktyg.

Arbetsgivarnas linje, en bottenplatta med lika stora höjningar till alla avtalsområden i procent innebar i praktiken att alla förändringar av löneläget mellan grupper ensidigt skulle ske i form av löneglidning, höjningar utöver avtalen. Något som helt bestäms av arbetsgivarna.

Fackföreningsrörelsens förmåga att bryta arbetsgivarnas linje om lika stora höjningar till alla är inte bara en rättvisefråga, det är en maktfråga och ytterst en fråga om den fackliga rörelsens legitimitet hos medlemmarna och i samhället som helhet.

Arbetsgivarna ville ha centraliserade förhandlingar

För nästan 60 år sedan, 1954, föreslog Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF (nu Svenskt Näringsliv) att med LO inleda det som kom att kallas centrala förhandlingar.  Förslaget var att SAF och LO skulle träffa ett ramavtal med löneökningar och förändringar av villkoren som skulle gälla för alla LO-förbundens nya avtal.  Ett mellan parterna gemensam märke.

Bakgrunden var att den svenska ekonomin växte lavinartat efter andra världskriget. Det blev brist på arbetskraft och löneökningarna rusade med 20 procent per år. De svenska företagen riskerade att prisas ut från en gyllene exportmarknad. Då ville SAF att tillsammans med LO skapa en långsiktigt stabil lönebildning.

LO var positivt men fackförbunden var synnerligen motsträviga. De ansåg att förbundens frihet att självständigt förhandla om och träffa nya avtal var hotad. Inte så konstigt eftersom syftet var just att disciplinera arbetsmarknaden och träffa avtal på en betydligt lägre nivå än dittills.

Lösningen blev en kompromiss. LO och förbunden accepterade att verka och ta ansvar för avtal på en nivå som inte hotade den konkurrensutsatta sektorn. Industrin skulle bli löneledande. Men förbunden accepterade detta med ett mycket tydligt villkor.

Tre år tidigare, 1951, hade LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner till LOs kongress lagt fram rapporten ”Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen”. Där förordade de en lönepolitik som var starkt präglad av både kraven på konkurrenskraft och rättvisa. Verktygen var flera men ett av de viktigaste var tydliga satsningar på områden med låga löner. Lönepolitiken skulle inte bromsa, utan påskynda omvandlingen av Sverige till ett modernt industriland med en stark välfärd rättvist fördelad mellan alla medborgare. Den viktigaste byggstenen i den svenska modellen, den solidariska lönepolitiken, var lagd.

Samma nu som då…

Arbetsgivarna vill alltid disciplinera arbetsmarknaden. Löneökningarna får inte hota den konkurrensutsatta sektorn, industrin ska vara löneledande.  Men till skillnad mot femtiotalet vägrar  arbetsgivarna att acceptera de fackliga kraven på rättvisa och rimlig fördelning, att acceptera lite mer till dem som har minst.

En eventuell konflikt framöver handlar därför om mycket mer än det ena eller det andra märket. En konflikt handlar om de fackliga anspråken på att kunna bedriva en lönepolitik, som präglas av både konkurrenskraft och rättvisa. Arbetsgivarna erbjuder bara det första, konkurrenskraft, en sammanhållen och enig fackföreningsrörelse måste tvinga dem till att också acceptera det andra, rättvisa.