Arbetsgivarens ensidiga rätt att leda och fördela arbetet går tillbaka till det gamla feodala förhållandet mellan husbonde och legohjon. I detta slavliknande förhållande förfogade husbonden över hela makten.

Utvecklingen från jordbruk till fabriker förändrade samhället. Nu krävdes en ny rörlighet mellan olika yrken och regioner. 1864 införde staten en förordning om näringsfrihet. Då blev arbetet en vara på marknaden. Strejker blev allt vanligare i protest mot utnyttjande och svältlöner. Arbetsgivarna försökte stoppa strejkerna med tvångslagar. Ute i Europa brann revolutionens eldar.

Sverige måste välja väg, välja mellan krig eller fred. Men en fred förutsatte en ny och mer rättvis delning av makten mellan arbete och kapital, en delning av makten nedskrivet i lag och i avtal.

Ägandets rätt är fortfarande stark

Men trots en fred byggd på en ny delning av makten är penningens och ägandets rätt fortfarande i dag grunden för maktförhållandena i arbetslivet i Sverige. Det har inte ändrats sedan 1902 då SAF bildades och skrev in arbetsledningsrätten i den beryktade § 23, senare §32, i sina stadgar.

Ägandets oinskränkta rätt att ensidigt fatta beslut om att anställa och avskeda samt att leda och fördela arbetet kallas i dagens språk för arbetsledningsrätten. Det betyder att ägaren/arbetsgivaren har rätt att ensidigt fatta alla beslut om inte annat är reglerat i lag eller avtal.

Det viktigaste som begränsar arbetsledningsrätten är två lagar och kollektivavtalen. Lagarna är Lagen om anställningsskydd, LAS, som reglerar villkoren för det enskilda anställningsavtalet och Medbestämmandelagen, MBL, som reglerar det kollektiva anställningsavtalet, men också rätten att organisera sig samt statens begränsningar i parternas frihet att vidta stridsåtgärder.