I begynnelsen fanns det två metoder att skapa ordning och reda mellan människorna. Land ska med lag byggas, står det i Upplandslagen, stadsfäst 1296, det är den ena och urgamla metoden. Den andra och lika gamla metoden är frivilliga och bindande avtal mellan enskilda,  fysiska eller juridiska personer.

Men människor kunde inte tvingas till arbete, trots försök med lagar om lösdriveri. Inte heller kunde villkoren för arbetet fastställas med frivilliga avtal mellan tusentals arbetsgivare och anställda. På den snabbt växande marknaden för arbete fungerade ingen av de två gamla metoderna. Det krävdes något mer.

För i år ett hundra år sedan träffades en ny form av överenskommelse mellan Sveriges Verkstadsförening och Metallindustriarbetareförbundet. I en mening var den som ett enskilt avtal, en frivillig överenskommelse mellan självständiga parter. I en annan mening var den som en lag, det skapade lika regler om arbetsskyldigheten, arbetsfreden och villkoren för tusentals medlemmar på båda sidor om bordet.

Men det var ingen lag och inget enskilt avtal. Det var en juridikens gatukorsning, en bastard, ett kollektivt avtal. En nödvändig och fullständigt lysande uppfinning i den annars så strikta juridiska världen.

Det finns inte ett land i världen som utvecklas till ett högproduktivt samhälle och som inte samtidigt väljer att reglera arbetsmarknaden med kollektiva avtal. Det är ett enkelt och accepterat sätt att byta arbetsskyldighet och arbetsfred mot garanterade löne- och anställningsvillkor.

Om detta är i stort sett alla eniga.

Däremot är arbetsgivare och den fackliga rörelsen i stort sett helt oense om vilka regler som gälla när nya kollektivavtal ska träffas. Arbetsgivarna vill stärka sin position i förhandlingarna och vi vill förstärka vår. Ett exempel: Arbetsgivarna vill med lag förbjuda sympatiåtgärder, vi vill utöka rätten till att också gälla i det nya gränslösa Europa.

Om den oenigheten är stort sett alla också eniga.

Men den oenigheten gäller inte om framtidens arbetsmarknad ska regleras med kollektivavtal. Oenigheten gäller vad som ska stå i avtalen, vilket pris arbetsgivaren ska betala för arbetsfreden, precis som alltid.