I grunden bestämmer ägaren – arbetsgivaren allt. Om inget är skrivet är ägandets rätt obegränsad. Bara genom lag och avtal kan arbetsgivarens makt begränsas. Under de senaste hundra åren har det skett fem viktiga byten, överenskommelser mellan arbetsgivare och fackföreningar.

1. Verkstadsavtalet 1905

Den första stora kompromissen skedde 1905 med det första heltäckande riksavtalet på svensk arbetsmarknad. Det skedde efter en konflikt där nästan alla Metalls medlemmar lockoutades under drygt fyra månader. Bytet gällde arbetsskyldighet mot reglerade anställningsvillkor.

2. Decemberkompromissen 1906

1906 förlängdes Verkstadsavtalet i fem år i den så kallade Decemberkompromissen mellan LO och SAF. LO-förbunden vann då föreningsrätten mot att de tvingades godta arbetsgivarens krav på att ensidigt leda och fördela arbetet, samt att fritt anställa och avskeda.

” I kollektivavtal som upprättas mellan delägare eller medlem i föreningenoch fackförening eller fackförbund, skall intagas bestämmelse att arbetsgivaren har rätt att fritt antaga och avskeda arbetare,leda och fördela arbetet, och att begagna arbetare från vilken förening som helst eller arbetare, stående utanför förening. ” (ur Decemberkompromissen 1906)

3. Saltsjöbadsavtalet 1938

I Saltsjöbaden 1938 kom LO och SAF överens om ett huvudavtal med en förhandlingsordning och regler om samhällsfarliga strejker. Men avtalet byggde dessutom på en långtgående samsyn att gemensamt verka för rationaliseringar och strukturomvandling mot att arbetsgivarna inte motsatte sig en solidarisk lönepolitik. Saltsjöbadsavtalet lade grunden till ”Det stora bytet” och den Svenska modellen.

4. Det stora bytet

Den svenska modellen, efter andra världskrigets slut, byggde på ett klassiskt byte mellan arbetsgivare och löntagare. Den fackliga rörelsen garanterade inte bara arbetsfred, utan medverkade också till att kostnaden för arbetet inte ökade mer än vad ekonomin som helhet tålde. Fackligt är detta ett unikt byte. Fackföreningsrörelsen krävde inte bara högre löner, den tog också ansvar, bidrog till att bromsa de gruppers löneutveckling, som hade en stark marknadsposition.

I bytet ingick att arbetsgivarna accepterade en långtgående löneutjämning,solidarisk lönepolitik med låglönesatsningar och dessutom accepterade en omfattande skattefinansiering av den generella välfärden.

Slutligen var parterna överens med staten om att bejaka en kraftig strukturomvandling av arbetslivet. Genom rationaliseringar, men framför allt genom att kapital och människor flyttade från produktion med låg produktivitet till andra områden med hög produktivitet. Listan på sektorer som slogs ut kan göras lång, exempel är småjordbruk,delar av sko-, textil- och konfektionsindustrin, samt båtvarven.

Staten bidrog med en kraftfull arbetsmarknadspolitik med bidrag och utbildningar, samt en god arbetslöshetsförsäkring. Målet var inte att rädda jobb, målet var att rädda människor och att underlätta en snabb omvandling av samhället till ett modernt och konkurrenskraftigt industri- och servicesamhälle.

5. Industriavtalet 1997

Organisationerna inom industrin, arbetsgivare, tjänstemannaförbund och LO-förbund, träffade 1997 ett samarbetsavtal för hela industrin. Bytet liknar Saltsjöbadsavtalet. Här gäller det att kontrollera löneökningarna och säkra arbetsfred för att stärka industrins konkurrenskraft mot att arbetsgivarna accepterar och respekterar nationella kollektivavtal.