Före kollektivavtalens tid försökte arbetsgivarna tvinga fram en arbetsskyldighet med lag, lösdriverilagar, som gav polisen rätt att gripa och fängsla personer som var arbetsovilliga. I dagens situation med hög arbetslöshet och försvagade anställda ifrågasätter arbetsgivarna kollektivavtalet.

Deras krav är att fackföreningarna ska sluta avtal om fredsplikt utan regler om löner, ersättningar och anställningsvillkor, eller med så få och svaga regler som möjligt. De anställda ska lova att sälja arbete utan att veta om och hur mycket de får betalt. Det kan ske om staten i lag förbjuder eller kraftigt begränsar de anställdas rätt att vägra sälja arbete, förbjuder strejker. Då tvingas de anställda att acceptera erbjudet pris. De tvingas att acceptera ett kollektivavtal med fredsplikt.

Det är arbetsgivarnas önskan att återinföra arbetsskyldigheten utan motprestation, precis som för hundra år sedan. Det är detta som arbetsgivarna och borgerliga debattörer kallar moderna kollektiva avtal med hjälp av en modern arbetsrätt.

Men arbetsmarknaden skiljer sig från andra marknader på några viktiga punkter. Det är tusen, tiotusen, ibland hundratusentals personer som vill sälja likartat arbete. Antalet säljare, människor som vill ha arbete är stort. De anställda är beroende av att få arbeta, sälja, varje dag. Att arbeta är ingen engångsaffär.

Arbetsgivaren, som köper arbete är beroende av att de anställda lovar att arbete för de överenskomna villkoren under en längre tid. Det betyder att både arbetsgivare och arbetstagare har ett ömsesidigt intresse att ingå långa, stabila och starka kontrakt med varandra. Att ha anställda är ingen engångsaffär.

När det ska träffas avtal om löner och villkor för anställningar upptäcker snart de arbetande att de är starkare om de bestämmer sig gemensamt för vilken lön de är beredda att arbeta. De ingår ett löfte till varandra att ingen ska arbete för en lägre lön eller på sämre villkor än de lovat varandra.

För arbetsgivarna uppstår problemet hur de kan vara säkra på att om de bjuder rätt pris så kommer verkligen alla deras anställda att samtidigt acceptera detta. Om hälften av de anställda accepterar, en fjärdedel är sura och vrånga och en fjärdedel anser att den erbjudna lönen är för låg och vägrar sälja(arbeta), då kan inte arbetsgivaren säkra produktionen. Det blir inte arbetsfred.

Gemensamt intrese

Då uppstår ett gemensamt intresse hos bägge parter att teckna ett gemensamt avtal, ett kollektivtavtal. Ett avtal mellan två organisationer, facklig och arbetsgivare, som binder alla medlemmar i organisationerna att följa avtalet. Vare sig de tycker om det eller inte. Därför är i grunden det kollektiva avtalet något som är i arbetsgivarnas intresse, även om en del arbetsgivare i dag inte ser och förstår detta. Det som de vill köpa, stabila och långsiktiga förutsättningar för produktionen, arbetsskyldighet för alla anställda samtidigt, går inte att köpa om det inte finns ett kollektivt avtal.

Men det kollektiva avtalet är också i de anställdas intresse. Det är svårt att långsiktigtupprätthålla en stark sammanhållning som bara bygger på en insikt och ett löfte. Med det kollektiva avtalet blev det möjligt för de fackliga organisationerna att i ett skriftligt avtal tvinga arbetsgivarna att följa det som medlemmarna lovat varandra. Det kollektiva avtalet är i vårt land i modern form knappt hundra år gammalt. Det första rikstäckande avtalet upprättades mellan Metall och Verkstadsföreningen1905, nu Teknikföretagen, efter en längre tid av strejker och oroligheter ute i verkstäderna.

Att köpa och sälja arbete är ingen engångsaffär