Arbetsgivarna står på två ben och vinglar i lönepolitiken samtidigt som de talar fagert om moderna och flexibla avtal. Men bakom de meningslösa orden om modernitet och flexibilitet driver de ett långsiktigt och systematiskt angrepp på kollektivavtalets hårdaste kärna.

Arbetsgivarna är splittrade i sin lönepolitik. De vinglar. Ibland ska det vara en stark norm, ett märke, som innebär centrala avtal med lika stora löneökningar i procent på alla avtalsområden. Stark sammanhållning mellan alla arbetsgivarorganisationer och tydliga fördömanden mot de som avviker och avtalar om något annat.

Ibland ska det vara precis tvärtom. Då vill de att lönerna ska avtalas lokalt, i det enskilda företaget, lönesättningen ska vara individuell, arbetstider och anställningsformer ska bort ur de centrala avtalen. Den enda norm de godkänner är att allt är olika, varje företag är unikt och det fungerar inte med generella regler. Lönen ska bero på hur mycket företaget har råd eller lust att betala.

Men vinglandet är trots allt inte helt planlöst. Det finns mönster. För arbetsgivarna inom industrin är ett gemensamt märke med mycket låga löneökningar viktigare. Företagen är beroende av att exportera, därför är det viktigare att värna medlemsföretagens konkurrenskraft som helhet.

På hemmamarknaden är ett märke, lika för alla, inte så viktigt. Om löneökningarna blir lite större så hotas inte konkurrenskraften och lönsamheten. Företagen kan alltid flytta över sina kostnader på kunderna med lite högre inflation som resultat.

Arbetsgivarnas vinglande sätter sina spår. De går att följa trots vinglandet. Under de senaste femton åren är arbetsgivarna inom industrin vinnare, Teknikarbetsgivarna regerar. Samarbetsavtalet mellan arbetsgivare och fack inom industrin har med stöd från det statliga Medlingsinstitutet skapat ett maktcentrum som ingen annan på arbetsmarknaden har kunnat eller vågat utmana.

Inte någon gång i modern tid har löner och villkor på arbetsmarknaden varit så starkt centraliserade, inte ens under SAF-LO förhandlingarnas glansdagar för femtio år sedan.

Trots arbetsgivarnas vinglande kring lönepolitiken om märken och normlöshet och om vad de centrala avtalen ska innehålla är det två ting de alla är helt ense om.

Det första är det för arbetsgivarna självklara och heliga, rätten att leda och fördela arbete ska vara oinskränkt och fredplikt ska råda.

Det andra är att de centrala avtalen ska vara moderna och flexibla. Fagert tal som betyder att avtalen inte ska innehålla något löneskydd.

Fackliga företrädare får dock inte låta sig splittras av vinglandet och förvillas av fagert tal.. Ty bakom de meningslösa orden om modernitet och flexibilitet driver arbetsgivarna ett långsiktigt och systematiskt angrepp på kollektivavtalets hårdaste kärna, löneskyddet.

Själva idén med centrala kollektivavtal är nämligen att de inte är flexibla. De ska vara rigida. De ska innehålla ett starkt skydd av löner och anställningsvillkor som förhindrar att portarna öppnas för en utpressning där jobb ställas mot lön och villkor. Risken är annars stor att klubbar eller anställda inte orkar stå emot. Och om en viker tvingas andra vika.

Då får anställda lägre löner och sämre villkor. Företag som har låg produktivitet blir kvar med hjälp av lägre lönekostnader. Den samlade produktiviteten i landet ökar långsammare, lönsamheten blir lägre, tillväxten bromsas. På sikt förlorar hela landet konkurrenskraft. Nödvändiga resurser till välfärd och infrastruktur blir mindre. Medborgarna får mindre att leva för, alla förlorar.

Det enda värnet för de anställda är rigida kollektivavtal!