Alla LOs organisationsplaner sedan 1912 har varit och en kompromiss mellan principen om yrkesförbund och industriförbundsprincipen, även om den är huvudprincip och sätts främst.

Den fackliga rörelsen uppstod och växte bland grupper med en tydlig yrkesidentitet. Grafiker, murare och andra hantverksyrken var de första att organisera sig och bilda fackliga organisationer under andra halvan av 1800-talet.

Det var en naturlig fortsättning på en redan befintlig skråstruktur inom dessa yrken. Efter första världskriget växte det snabbt fram större industriarbetsplatser där arbetsgivarna tillämpade ett vetenskapligt ledarskap (Taylor, Scientific management).

På dessa industriarbetsplatser var det många anställda men sättet att organisera arbetet medförde att fler och fler saknade saknade en tydlig yrkesidentitet. Det uppstod då en intensiv debatt om hur den fackliga rörelsen skulle byggas. Två principer stod mot varandra, yrkesprincipen och industriförbundsprincipen, som nu kallas förbundsprincipen.

Yrkesprincipen var och är det naturliga valet, om man vill skapa en konkurrensneutralitet mellan arbetstagare, som säljer samma sorts arbete. Medlemmarna organiserar sig då i yrkesförbund.

Trots detta kom yrkesprincipen att ersättas med en industriförbundsprincip över större delen av arbetsmarknaden, inte bara i Sverige utan i en stor del av världen.

Fem skäl för branschförbund

Industriförbundsprincipen innebär att alla arbetare/arbetstagare på en och samma arbetsplats är medlemmar i samma fackliga organisation och att de alla arbetar under samma avtal.

Det går att urskilja minst fem skäl som gynnade utvecklingen mot en industriförbundsprincip:

- Det fanns och finns färre och färre tydliga yrken hos de snabbt växande grupperna av arbetare inom industrin. Med yrkesprincip hade många arbetare blivit hemlösa och svåra att organisera.

- Om alla arbetare på en arbetsplats är medlemmar i samma fackliga organisation är det enklare att organisera, bygga klubbar och förhandla med den lokala arbetsgivaren. Det blir enklare att organisera, organisationens första uppdrag och att hävda avtalen, organisationens tredje uppdrag.

- En industriförbundsprincip innebär en annan form av konkurrensneutralitet än yrkesprincipen. En neutralitet mellan företag med likartad verksamhet som är oberoende av personalens sammansättning i olika yrkesgrupper.

- I takt med att de fackliga organisationerna växte i omfattning och styrka förändrades arbetsgivarnas intresseorganisationer till tydliga arbetsgivareorganisationer med uppgift att möta fackföreningsrörelsen. Partena på arbetsmarknaden speglade, då som nu, varandra i uppbyggnaden av organisationerna.

- Kollektivavtalet innebär ett byte där parterna förpliktas att uppfylla sin del av avtalet. För de anställda innebär det en arbetsskyldighet, fredsplikt, under avtalsperioden. Att kunna erbjuda arbetsgivarna en samtidig fredsplikt för alla arbetare inom ett företag och en konkurrensneutralitet mellan företag inom en och samma bransch var fördelar, som arbetsgivarna var beredda att betala för.

Men övergången till en industriförbundsprincip skapade och skapar återkommande tvister mellan förbunden där konkurrensneutralitet mellan yrken står mot konkurrensneutralitet mellan branscher.