I utbytet mellan den anställde och arbetsgivaren är arbetet den anställdes ”kostnad”. I gengäld får den anställde lön och andra förmåner som ersättning för det arbete han eller hon levererar. Hur går det då till när priset för arbetet ska bestämmas?

Till exempel i USA finns det i industrin stora delar som är fackligt organiserade (så kallade brownfields) och där löner och villkor bestäms i kollektivavtal. Men i andra delar av landet finns (green-fields) en industri inom samma branscher som inte är fackligt organiserad och som inte har kollektivavtal.

Lönerna i de organiserade fabrikerna är cirka 20 procent högre än i de oorganiserade. Överfört till vårt land är medlemskapets värde i utbytet mellan den anställde och arbetsgivaren då mellan 3000 och 4000 kronor i månaden.

Företagen hotar

En fråga är då naturligtvis varför inte alla anställda i USA omedelbart går med i facket så att lönerna blir 20 procent högre. Det viktigaste svaret är företagen då hotar att lägga ned eller flytta jobben, företagens kamp mot fackföreningarna (unionbusting) och arbetsrätten i USA. Den sätter upp flera hinder för att bilda en fackförening och teckna ett kollektivavtal.

Ett annat exempel är konsekvenserna av sammanbrottet inom taxinäringen i våra storstäder. Lönerna är idag, på grund av alla friåkare, egenföretagare och oorganiserade, i praktiken inte reglerade i kollektivavtal. När sammanbrottet kom så sjönk förarnas
förtjänster dramatiskt och de tvingas nu arbeta betydligt fler timmar för att nå en rimlig inkomst. Även här var medlemskapets värde minst 20 procent i utbytet mellan taxiägaren och föraren.

Det är i utbytet mellan medlemmen och arbetsgivaren som fackföreningen fungerar som en kartell.

Det andra utbytet av det fackliga medlemskapet ligger i vad medlemmen måste ge till arbetsgivaren – arbete, risker, ohälsa – och vad han eller hon får för ersättningar för det.

Ska avtalet omfatta alla?

Det kan då förefalla inkonsekvent att de fördelar som den fackliga organisationen skapar i utbytet mellan anställda och arbetsgivare kommer alla löntagare till del. Men det är ett val som parterna på den svenska arbetsmarknaden gjorde tidigt.

I flera andra länder gäller kollektivavtalet endast medlemmar och det är bara medlemmar, som har rätt till de löneökningar, som den fackliga organisationen förhandlar fram.

Det finns flera fördelar med att kollektivavtalet om fattar alla anställda. För arbetsgivarna är det ett intresse att köpa arbetsfred. Då vill de att avtalet omfattar alla anställda och inte bara de fackliga medlemmarna.

För den fackliga organisationen innebär det också en fördel. Om alla är med har arbetsgivaren inte någon ekonomisk drivkraft för att anställa oorganiserade medlemmar eller att motverka den fackliga verksamheten (som i USA). I Sverige påverkas inte kostnaderna för arbetsgivaren av om de anställda är medlemmar i facket eller inte.

Lättare att organisera fler

Detta val, som de svenska fackliga organisationerna gjort, innebär att det kan vara svårare att motivera en enskild person att bli medlem, värdet av det andra utbytet är inte lika uppenbart. Samtidigt är det lättare att organisera medlemmar och bedriva
facklig verksamhet eftersom arbetsgivarna inte har ett direkt ekonomiskt intresse att motverka detta.

Sannolikt har den svenska fackföreningsrörelsen gjort ett klokt val, eftersom organisationsgraden är lägre i länder där kollektivavtalet bara gäller för medlemmar.