När våren gick till försommar hade LO kongress i Stockholm. En ny ordförande skulle väljas. Under våren var flera nominerade och valberedningen fick ha många möten innan de till sist kunde enas om en gemensam kandidat. Karl-Petter Thorwaldsson, ombudsman på IF Metall och ordförande i ABF valdes till LOs trettonde ordförande sedan bildandet 1898. I skogen hände detta:

Det är som det är när det är som allra vackrast. I LOskogen, i tiden mellan hägg och syren. Många rövare är samlade i gläntan vid den stora eken. Det ska bli stort möte. En ny främste ska väljas efter Jungfrun Wanja den Väna som tvingas vika för tiden.

Men det är oro i skogen. Det är träta om två. En som kommit vandrande från nordanskogs. Ung och djärv förtäljs det, alltför okunnig i det mesta viskar andra. Den andre från de stora skogarna på höglandet i söder. En som en tid var den främste bland de Röda Slynglarna i staden.

De Vise har sedan lång tid sökt ena alla rövare om vem ska väljas. Men ingen vill vika. Några fruktar mer än träta, kanske öppen strid.

Jungfrun är orolig för holmgång, som alltid. Den främste bland De Vise stiger fram, höjer sitt svärd och manar
– Rövare av skogen, vi, De Vise, har samtalat länge och klokt. Vi är nu i endräkt. Stig fram du, Karl-Petter, son av Thorwald. Vi, De Vise, vill alla se dig som vår främste. Som sed är i skogen ska du därför namnas. Du är godlynt och smått rund om buken. På detta passar fryntlig. I skogen är du därför, om mötet befäster det jag nu sagt, namnad till Karl-Petter Fryntlig.

Nu blir det liv bland rövarna. Svärd skramlar, mjöd skvätter ur fulla stop. Ingen öppen träta, ingen holmgång. Några är besvikna och ropar:
– Vad vet Frynte om rövarkonsten?
– Röda Slynglar är ett Frynte men rövare något annat!

Men oväsendet tystnar snart ty alla rövare vet att om skriftat pris för fri lejd för herrarna ska värnas måste endräkt stå över träta. Istället fylls gläntan av rop och glam. Rövarna är nöjda med att De Vise funnit endräkt. Karl-Petter Fryntlig ska bli deras främste.

Fryntlig stiger fram och kliver upp på den stora stenen om än med viss möda. Han höjer sitt stop med mjöd och manar till tystnad.
– Makt, är mitt första ord till er alla. Rövarmakt som ska nyttjas till främst fem ting. Det första, att alla i skogen har rätt att vara med och röva. Det andra att allt byte skall delas solidariskt. Det tredje att alla herrar ska tvingas gälda skriftat pris för fri lejd. Det fjärde, att girigbukarnas grepp om fattigstugorna ska brytas.

Stort jubel bland alla rövare. Fryntlig bjuder tystnad.

– Det femte, att Fredrik Hårlöse och hans anhang om två solvarv ska drivas bort från Stora Rådet, ty där ska våra fränder sitta med Stefan Oprate i högsäte! Detta är mina fem löften till er rövare som ny främste i LOskogen! Om dessa löften blir det strid med de onda, en strid jag redan längtar till! Då är det på dig det beror, och dig, och mig och dig!

Fryntlig pekar med sitt svärd på rövarna, en efter en och alla rövare lyssnar förundrat. Så skarpa ord hade ingen hört i skogen under Jungfruns långa tid som främste. Fryntlig tystnar, dricker mjöd, det skummar och rinner ner över blusen. Han fortsätter
– Jag, Karl-Petter Fryntlig bjuder rövarmakt! Jag kräver endräkt! Nu är det sagt, det räcker, det gäller!
Rövarna jublar och Fryntlig höjer sitt stop med mjöd än en gång
– För gott röveri och för god endräkt, skål rövare!
– Skål Frynte!