april 2013

Regeringen, arbetsgivarna och fackföreningarna försökte ingå en jobbpakt. Jobb till unga och mer långsiktiga tankar om ett nytt huvudavtal. Men arbetsgivarna blev missnöjda och hoppade av fem minuter i tolv. Straxt innan hade Urban Bäckström visat sin ilska över LOs förslag till begränsningar av vinsterna i välfärdssektorn.

I stadens borg händer detta:

Vinternatten ligger tung och kall över Herrarnas borg.  Fullmånens sken ger långa skuggor. Flammorna från stockvedsbrasan i den stora öppna spisen dansar runt väggarna i borgens bibliotek.  Djupa och väl insuttna fåtöljer i mörkt skinn står runt det snidade ekbordet.  En handfull av de främste bland Herrarna är samlade. I kupor gnistrar konjak av ädlaste märke från frankernas land.

Baron Jens Mjöde har bjudit till förplägnad, samvaro och samråd.

– Bröder, ni är alla hälsade. Saken är denna, man har sport mig om jag vill ta högsäte i vårt högsta styre nu när handelsmannen ska lämna. Det är för att språka om detta och vad därtill hör som jag bjudit er att gästa denna afton.

Baronen snurrar konjaken i kupan och njuter av den fulländade aromen. Junkern Anders Fintlig som ständigt träter med svärdssmidare och tvålkokare är snabb i repliken.

– Det var ett elände detta, att en månglare tog högsäte i högsta styret. Där ska sitta en som känner hantverkets folk och villkor. Det gör Ni Baron Mjöde, att brygga gott mjöd är en god konst och ett viktigt hantverk. Därför har Ni alla hantverkares fulla stöd!

Flera av de andra runt bordet nickar. Några lyfter sin kupa mot Baronen och Junkern.

Någon säger:

– Väl talat Junker men var står du själv, Jens Mjöde, är du villig?

Jens Mjöde dröjer en aning med svaret, som om det han nu ska förtälja är väl tänkt och noga övervägt.

– Jo, jag är villigt att träda till om stödet är stort, vilket Junker Anders nu har förtäljt att så är. Men vi äger ett bryderi som är långt större än att finna någon villig att träda till efter handelsmannen.
Vårt bryderi är Högsta Styrets vasall Urban Snarstuckne som icke vet skillnad mellan att vara oense och att vara osams.

Vi, herrar har varit, är och kommer alltid att vara oense i allt med rövarna i LO-skogen. Men vi vet alla nogsamt vikten av att skilja oenighet från osämja. Med rövarna måste det råda sämja ty vi måste som alltid komma överens om skriftat pris för fri lejd genom skogen.

Alla mumlar instämmande. Någon säger:

– Ja, Snarstuckne bråkar när han är oense med rövarna så att det blir osämja inte bara med skogsfolket utan också mellan oss herrar och den blå klanen. Om detta får fortgå är snart rövarhövdingen Karl-Petter Fryntlig bättre sedd i den blå klanen än vi herrar. Snarstuckne kan inte vara oense utan att bli osams.

En viss oro märks runt bordet.

– Men vem ska då bli högsta styrets vasall?

– Felet med Snarstuckne är att han är skolad i den blå klanen. Där är trätan en konst. Det måste bli någon från oss Herrar. Som ingjuter respekt och förtroende i skogsfolket!

– Men har någon sport Hårlöse om den Blå klanens mening i detta?

Baronen avbryter.

– Vet väl och glöm aldrig att den som äger jorden, äger makten. Han nödgas inte fråga efter andras mening. Om vem som ska vara styrets vasall må vi språka förtroligt många kvällar till den tid kommer då jag ska ta högsäte. Nog ordat i denna sak för nu.

Baronen reser sig, lyfter sin konjakskupa. Alla reser sig.

– Skål, beati possidentes!
– Beati possidentes!

 

Du som inte väl känner de som lever i skogen och i staden. Läs här…