Arbetsgivarna har gjort sig till förkämpar för de arbetslösa ungdomarna. Arbetsgivarna har en enkel förklaring, ungdomarna är för dyra, deras löner är för höga och de anger en enkel lösning. Om bara ungdomslönerna, läs avtalslönerna, är lite lägre så kommer arbetslösheten att minska snabbt bland de unga.

Men om det är så enkelt är synnerligen tveksamt. Den borgerliga regeringen sänkte de sociala avgifterna för ungdomar för några år sedan. Tanken var att om bara ungdomar blev billigare på arbetsmarknaden så skulle de också få jobb. Men statistiken från SCB visar att ingenting hände. Arbetslösheten bland de unga är fortsatt hög. Förklaringen till arbetsgivarnas omsorg om de unga är nog en helt annan men lika enkel.

De arbetslösa ungdomarna har blivit ett tillhygge i debatten inför Avtal 2011. Genom att tala om ungdomsarbetslösheten, som är ett verkligt bekymmer, hoppas arbetsgivarna få stöd för inga eller små höjningar av avtalslönerna. Men avtalslönerna är inga ungdomslöner, de är golvet för alla löner inom en bransch. Är de lägre så blir också den samlade lönekostnaden lägre. Genom att knuffa arbetslösa ungdomar framför sig hoppas arbetsgivarna uppnå lägre lönekostnader framöver.

Det tydligaste exemplet på detta är att Kommunal under andra halvan av 90-talet inte höjde avtalslönerna. Höjningarna av de utgående lönerna, potterna, var lika stora där eller större än inom andra avtalsområden. Trots detta förlorade Kommunals medlemmar tio procentenheter i relativt löneläge. Kommunalarnas genomsnittslöner minskade från drygt 90 procent av en industriarbetarlön till drygt 80 procent på drygt fem år. Den enkla förklaringen är att avtalslönerna inom det Kommunala området inte höjdes under motsvarande period

Men om arbetsgivarna verkligen vill värna om ungdomarna och inte sänka lönerna för alla inom en bransch så finns här en idé. Lägg fram ett förslag till de fackliga organisationerna med avtalslöner för ungdomar som höjs mindre än avtalslönerna men föreslå samtidigt att kommande höjningar av de ungas löner inte ska belasta övriga avtalade löneökningar. Eller med facklig retorik – de ungas åldersuppflyttningar i lön ska betalas med friska pengar. Kompensera dessutom den lägre totala lönekostnaden med till exempel en förbättring av ob-ersättningarna för alla.

För arbetsgivarna och alla anställda inom en bransch blir då detta ett nollsummespel. Det som arbetsgivarna vinner på lägre ungdomslöner får de betala för att finansiera de ungas snabbare löneutveckling, de unga får ju en extra löneökning årligen förutom de avtalade löneökningarna. För ungdomarna innebär det lägre löner, en snabbare löneutveckling och möjligen, om arbetsgivarnas analys är rätt, ökade chanser till jobb. Men det innebär inte att avtalslönerna för alla andra höjs mindre. Det innebär inte att alla redan anställda måste betala de ungas snabbare löneökningar ur den egna potten. Och framförallt – det innebär inte inte att det samlade löneläget inom avtalsområdet blir lägre efter en tid.

Men arbetsgivarna kommer med stor sannolikhet inte att erbjuda sina fackliga motparter en sådan lösning i de kommande förhandlingarna. Orsaken är enkel. Då skulle de förlora sitt viktigaste argument i debatten om lägre avtalslöner. Försöken att blanda ihop ungdomslöner med avtalslönerna skulle misslyckas. Arbetsgivarna skulle förlora sitt viktigaste argument, ungdomsarbetslösheten, för att försöka minska de samlade lönekostnaderna inom en bransch

Arbetsgivarna är skickliga på att gömma sina motiv bakom utsatta och arbetslösa ungdomar. Men de lyckas inte helt.