Ännu en avtalsrörelse där arbetsgivarnas märke regerar och LO splittras är otänkbart. Med kraven på ett rakt krontal, i löneökningar och höjningar av avtalslönerna, gör LO och förbunden nu en tydlig reträtt i kravet på mer till de som har minst. De så kallade kvinnopotterna är borta. Den reträtten var nödvändig. LO och förbunden måste inta en starkare och mer sammanhållen position. Striden om lönepolitiken kommer att bli hård framöver.

LO:s förbund enades inför AVTAL 2013. Löneökningar och höjningar av avtalslönerna med ett lika stort kronpåslag till alla avtalsområden med en genomsnittsförtjänst på 25 000 kronor eller mindre. Hur det än blir i detalj så betyder det kring en halv procentenhet/100 kronor mer i löneökningar och en procentenhet/200 kronor mer i höjning av avtalslönerna inom avtalsområden med ett lägre löneläge.

I AVTAL 2012 försökte förbunden enas om gemensamma krav. Men tre förbund reserverade sig, GS, IF Metall och Livs. De hävdade att kraven på löneökningar missgynnade grupper av deras medlemmar. Den mer eller mindre ständiga oenigheten blev offentlig. Konsekvenserna blev för­ödande för den fackliga rörelsen och för alla dess medlemmar.

För att kunna svara upp mot det enkla, tydliga kravet på en större löneökning till lågavlönade eller ­kvinnodominerade områden tvingade oenigheten en del förbund att acceptera försämringar i avtalen.

Försämringar i form av lägre höjningar av avtalslönerna, utvidgad rätt för arbetsgivaren att variera och bestämma om arbetstider eller större möjligheter för den lokala fackliga organisationen att göra avvikelser från avtalet. Förbund nödgades sälja en del av den hårda kärnan i avtalen.

Försämringar som på sikt är allvarligare för medlemmarna än fördelen av lite större höjningar av lönerna.

Att byta det långsiktigt bestående mot det kortsiktigt förgängliga.

LO och förbunden tvingades till reträtt. Det var givet, det gick att veta i förväg därför att förbunden inte hade något val. De måste bli ense. Allt annat vore en katastrofal omöjlighet. Erfarenheterna från oenigheten under den avtalsrörelse som just varit är alltför smärtsamma.

Oenigheten öppnade för arbetsgivarnas strategi att införa något nytt, ett ”märke”, som betyder lika stora löneökningar i procent till alla avtalsområden. Arbetsgivarnas ”märke” tillämpades med framgång på alla hundratals avtalsområden med hjälp av en ohelig allians mellan arbetsgivarna och det statliga medlingsinstitutet. Alla fackliga ansträngningar för en mer rättvis fördelning av löneökningarna fick storstryk.

Ansvaret för splittringen faller tyngst på LO:s ledning. Men ansvaret faller också tungt på alla förbunden. De beslutade om krav som inte hade allas stöd. De glömde den grundläggande fackliga insikten att ingen kan begära mer stöd än det ligger i den andres intresse att ge.

En katastrofal felbedömning

Men framförallt gjorde LO:s ledning och förbunden en katastrofal felbedömning av konsekvenserna av en öppen oenighet. Ingen insåg att arbetsgivarna skulle kunna etablera sitt märke och att förbund skulle tvingas till att sälja delar i kollektivavtalets hårda kärna.

Med kraven på ett rakt krontal, i löneökningar och höjningar av avtalslönerna, gör LO och förbunden nu en tydlig reträtt. Satsningar på så kallade kvinnopotter är borta. Kravet på mer till dem som har mindre är något svagare. Den reträtten var nödvändig. LO och förbunden måste inta en starkare och mer sammanhållen position. Striden kommer att bli hård.

Arbetsgivarna anser att deras princip om ett märke, lika procent till alla, är fastspikad. Det är den principen LO och förbunden måste knäcka. Positioner som har förlorats måste återtas. Hårdast kommer striden att stå om höjningen av avtalslönerna och om försvaret av avtalens hårda kärna.

Ansvaret faller åter tungt på LO:s nya ledning. Att vinna lite mer till dem som har minst kommer att kräva all den kraft som den fackliga rörelsen äger. Om den är enig!