Alla tre striderna gäller i grunden samma sak, ska arbetsgivarnas krav om ett märke med lika stora höjningar i procent till alla avtalsområden regera. Eller ska de fackliga organisationerna lyckas hävda sina krav på lite mer till de som tjänar minst.

Därför går det redan nu att skönja de tre strider som kommer att prägla de kommande avtalsrörelserna.

Den första striden

Den första striden kommer att gälla om arbetsgivarnas krav på ett enda märke, lika i procent till alla avtalsområden, ska gälla eller om de fackliga organisationerna ska lyckas hävda en fördelning av löneökningarna med lite mer till de som tjänar minst. De fackliga kommer sannolikt att försöka kräva lika store löneökningar i kronor till alla avtalsområden med en förtjänst under en viss nivå. Låt oss belysa detta med ett enkelt exempel:

Facken kräver löneökningar på 800 kronor mer i månaden dock lägst 3,0 procent. 

Ett löneläge för avtalsområden inom tjänster, butiker, restauranger m.fl.  kan vara 22,000 kronor i månaden för en heltidsanställd. Där blir kravet värt 800 kr, 3,6 procent mer i månaden.

Ett löneläge för avtalsområden inom industrin kan vara 25,000 kronor i månaden för en heltidsanställd. Där betyder kravet 800 kr, 3,2 procent mer i månaden.

Ett löneläge för avtalsområden inom processindustri och bygg, kan vara 27,000 kronor i månaden för en heltidsanställd. Där betyder kravet 800 kr, 3,0 procent mer i månaden.

Den första striden i AVTAL 2013 kommer att gälla om det blir lite mer till dem som tjänar minst eller om det blir lika stora lönekostnadsökningar till alla avtalsområden i procent, samma märke för alla.

Den andra striden

Den andra striden gäller höjningarna av avtalslönerna, minimilönerna, lägstalönerna.  Här är parterna djupt oense. Arbetsgivarna hävdar att minsta lilla höjning utöver märket i procent innebär att golvet höjs och att alla löner inom avtalsområdet trycks uppåt.

De fackliga organisationerna hävdar motsatsen, att avtalslönerna bara påverkar ett fåtal, de med de allra lägsta lönerna alldeles över avtalslönerna och att kostnaden för en lite högre höjning av avtalslönerna än av de utgående lönerna är försumbar. Det fackliga kravet kommer då sannolikt att vara att avtalslönerna ska höjas med ett krontal som är lika som krontalet för de utgående lönerna. Med exemplet ovan betyder en höjning av avtalslönen med 800 kronor om avtalslönen är 18,000 kronor 4,4 procent.

Den andra striden i AVTAL 2013 kommer att gälla hur stor höjningen blir av avtalslönerna, om det blir märket i procent eller med ett krontal som är lika med höjningen av de utgående lönerna.

 Den tredje striden

Den tredje striden gäller arbetsgivarnas krav att om de ska acceptera större löneökningar för något avtal, högre än märket, så måste det nya avtalet innehålla andra förändringar som innebär att de sammanlagda ökningarna av lönekostnaden blir lika med märket.

Det kan gälla lägre höjningar av avtalslönerna eller andra ersättningar, det kan gälla ökade rättigheter för arbetsgivaren att förlägga och variera arbetstiden, läs precisionsbemanning. Uppfinningsförmågan hos arbetsgivarna kommer att vara stor. Det betyder då att även om facken uppnår lite större löneökningar till de som tjänar mindre får de ”betala” det med försämringar av kollektivavtalets kärna.

Den tredje striden i AVTAL 2013 kommer att gälla om de fackliga organisationerna orkar försvara övriga delar av kollektivavtalet och inte kvitta bort högre löneökningar mot andra försämringar i avtalet.

Arbetsgivarna regerar

I den nyss avslutade avtalsrörelsen, AVTAL 2012, hade arbetsgivarna stor framgång med sitt nya begrepp, märket. Det betyder två ting: Löneökningarna i det först träffade större avtalet inom den konkurrensutsatta sektorn (läs industrin) ska bestämma märket, ska bestämma hur stort löneutrymmet är. Dessutom ska detta märke i procent vara lika för alla andra avtalsområden som kommer efter.

Konsekvensen av detta blir att arbetsgivarnas starkt motsätter sig alla former av en fördelning av löneökningarna med till exempel lite större löneökningar till avtalsområden med lågt löneläge eller stor andel kvinnor. Arbetsgivarna motsatta sig således alla former av fördelning av löneökningarna utifrån fackliga lönepolitiska utgångspunkter.

Den fackliga lönepolitiken är utmanad

I Avtal 2013 är den grundläggande fackliga lönepolitiken starkt utmanad. Ska de med stor enighet lyckas hävda det egna lönepolitiska målet, med lite mer till de som har minst. Något som de har lyckats hävda i sextio år och som är en helt central del i den fackliga lönepolitiken.  Eller kommer de fackliga organisationerna vara splittrade, arbetsgivarna dra fördel av detta och driva igenom sitt märke en andra gång.

Det avgörs i AVTAL 2013, i de tre striderna: om höjningarna av lönerna, om höjningarna av avtalslönerna och om facket ska tvingas kvitta större höjningar mot andra försämringar i kollektivavtalen