In för kommande stora avtalsrörelser är ordet satt: märke. Då ska tre märken spikas upp på väggen till ledning och varnagel för alla de avtal som står i kö och kommer efter. Löneökningarna i industrin, krontal till avtalsområden som har lägre förtjänstläge och sist och kanske mest: höjningar av avtalslönerna.

I skiftet mellan mars och april ska märket sättas. Nya avtal med löneökningar och villkor av stor betydelse för de hundratals avtal som står i kö. 

Det vanliga under flera avtalsrörelser är att först träffar Teknikarbetsgivarna avtal med IF Metall för verkstadsindustrin. Det blir märket – det första märket. Sen förhandlar Handelsanställdas förbund med Svensk Handel om ett avtal för butiker. Då ska avtalet följa det första märket men omräknat till ett krontal.

Om det första märket inom industrin är på låt oss säga 2,0 procent så motsvarar det vid en genomsnittsförtjänt på 25 000 kronor/månad 500 kronor. Omsatt till butiksavtalet betyder 500 kronor löneökningar på cirka 2.3 procent. Löneökningar på 500 kronor inom alla avtalsområden med en genomsnittsförtjänst under 25 000 kr/ månad blir då det andra märket. Avtalslönerna höjs med samma krontal 500 kronor vilket motsvarar 2,8 procent för en typisk avtalslön på 18 000 kronor/månad. Höjningen av avtalslönerna blir det tredje märket.

Så långt är allt gott och väl!

Men ingen avtalsrörelse är den andra lik.

Den ekonomiska osäkerheten varierar. Efterfrågan ute i Europa är svag. Länderna runt Medelhavet återhämtar sig, men långsamt. I USA växer statsskulden med återkommande bråk i kongress och senat om besparingar eller skattehöjningar. Sverige har klarat sig relativt väl mycket på grund av en framgångsrik export också till Asien.

Avtalslönerna, (minimilönerna, avtalens lägsta löner, ingångslöner, begynnelselöner, ungdomslöner) är viktigare för de fackliga organisationerna än tidigare. Ett tydligt exempel på detta är Kommunal som i AVTAL 2012 ”avstod” från den så kallade ”kvinnopotten” och istället valde en högre höjning av avtalslönerna. Ett val som långsiktigt kommer att få positiva effekter för de kommunalsanställdas löner.

Anställningsvillkoren. Fackförbunden har för första gången i sin samordning tydligt lagt fast att de inte accepterar försämrade villkor eller en utökning av arbetsgivarnas rätt att bestämma, det som arbetsgivarna kallar ökad flexibilitet.  Det har tidigare varit en möjlig väg i medlingen att byta kortsiktiga löneökningar mot långsiktiga försämringar av avtalens regler.  Den vägen har de fackliga organisationerna mer eller mindre helt stängt igen.

Tjurigt. Läget är ovanligt spänt mellan parterna.  Det finns flera skäl till det. De viktigaste är de fackliga kraven på höjda avtalslöner vilket arbetsgivarna anser är helt orimligt men för facken är helt avgörande fördelningspolitiskt.  Men även den krackelerade jobbpakten och LO:s krav på begränsningar av vinster i välfärden inför S-kongressen har upprört arbetsgivarna ordentligt och bidragit till den tjuriga stämningen.

Men trots allt är parterna i slutändan ofta pragmatiska. Striden om de nya avtalen handlar i slutändan alltid om löneökningar och kostnadsökningar. Tre märken ska spikas upp på väggen till ledning och varnagel för alla avtal som står i kö. Parterna har tiden fram till den 1 april på sig att klura ut hur de ska lyckas.