När Svenskt Näringsliv avbröt förhandlingarna om ett nytt huvudavtal på våren 2009 publicerade Svenskt Näringsliv Urban Bäckström vd i Svenskt Näringsliv en kommentar på SN:s hemsida. ArbetetsMarknad återger här Bäckströms kommentar i oredigerat skick.

***

I en kommentar skriver Urban Bäckström att han i sina kontakter med motparterna varit tydlig med att det inte var frågan om en sällskapslek för att framhäva LO:s, PTK:s och Svenskt Näringslivs prestige. Det handlade om att testa om de centrala parterna hade förmågan att förnya.

När tiden för ett nytt huvudavtal nu är ute, ställer Urban Bäckström sina förhoppningar till bland annat företag och medarbetare som står för nödvändig förnyelse.

I november, när den ekonomiska krisen ännu var ganska ny, skrev jag på DN-debatt om det som behöver göras. Jag avslutade artikeln så här:

”Sist men inte minst vill vi vända oss till våra fackliga motparter, PTK och LO. Vi tycker förhandlingarna om ett nytt huvudavtal går för långsamt. Arbetsmarknaden står i centrum under de närmaste åren och det är viktigt att vi som är parter gör vad vi kan för att den ska fungera bra. Därför är det viktigt att ett nytt huvudavtal på arbetsmarknaden kommer till stånd och skyndsamt kan bidra till att rensa bort onödigt krångel och konflikter. Många av de företag som varslar tvingas, enligt las, att säga upp de mest skickliga anställda bara för att andra har längre anställningstid. Det ökar naturligtvis inte deras överlevnadsförmåga och investeringsvilja. En bättre fungerande arbetsmarknad gör att företagen bättre kan ta vara på den efterfrågan som faktiskt finns.”

Från den dag hösten 2007 då Svenskt Näringsliv inbjöd till huvudavtalsförhandlingar fram till igår – då vi tvingades avsluta ett förhandlande som gick på tomgång och uppenbart inte leder till någon substantiell förbättring av arbetsmarknadens funktionssätt – har jag i mina kontakter inte minst med motparterna varit mycket tydlig med att detta inte var frågan om en sällskapslek för att framhäva LO:s, PTK:s och Svenskt Näringslivs prestige. Det handlade om att testa om de centrala parterna hade förmågan att förnya. Svaret vet vi.

Jag blev därför mycket förvånad när jag i onsdagskvällens Aktuellt hörde LO:s ordförande säga att hon talat med mig klockan 20.45 kvällen före utan att hon anade att huvudavtalsförhandlingarna var nära slutet. Jag ringde henne då och sa samma sak som jag sagt till henne någon vecka tidigare – i samband med AMF:s styrelsemöte – nämligen att förhandlingar som inte beaktar Svenskt Näringslivs tydliga ingångsvärden inte kommer att leda till resultat. Men inte heller detta sista samtal i den frågan påverkade de besked om LO:s och PTK:s förhandlare hade att ge igår förmiddag.

Så nog har varningsklockorna ringt – länge och tydligt – för den som velat eller förmått lyssna.

Diskussionen om vad som är ”den svenska modellen” blir ofta mycket förvirrad. Likaså frågan om det så kallade Saltsjöbadsavtalet. Det senare överlevde inte 70-talet och då dog också den klassiska svenska modellen med ansvarstagande centralorganisationer. In kom politikerna.

Jag är inte särskilt lagd för nostalgi. Ska man nu se framåt är det uppenbart inte på central nivå som man ska hysa förhoppningar, utan det är arbetsgivarförbund och deras motparter samt givetvis företag och medarbetare som står för nödvändig förnyelse.

Industriavtalet och avtalet mellan IF Metall och Teknikföretagen nu senast är exempel på en väg som kan ha förutsättningar att bli den nya svenska modellen. Men det förutsätter att alla de okynneskonflikter som underminerar kollektivavtalsmodellen upphör – annars kommer kollektivavtalen inte att överleva som en garant för jobbskapande och stabilitet.