Finanspolitiken är politikernas verktyg för att styra den ekonomiska utvecklingen. Det naturliga målet för finanspolitiken är att försöka stabilisera produktion och sysselsättning

Svängningar i konjunkturen är dramatiska rörelser i ekonomin, med stora effekter på samhället. Det är flera år sedan finanskrisen 2008 inträffade, men dess effekter är långt ifrån över.

Det naturliga målet för finanspolitiken är att försöka stabilisera produktion och sysselsättning så att variationen blir så liten som möjligt. Idag finns det inte något sådant uttalat mål för finanspolitiken. De två mål som finns är en budget i balans och offentliga utgifter som ryms under utgiftstaket.

Finanspolitikens roll är att se till att det alltid finns utrymme för välfärd. Att det alltid finns tillräckligt med pengar i kassan så att sjukpenning och a-kassa kan betalas ut till var och en som behöver. Om det inte går att lita på att pengarna räcker går trovärdigheten för välfärdssystemet förlorad. Människor måste kunna lita på samhället.

Därför är starka och stabila statsfinanser extra viktigt för dem som vill ha starka trygghetssystem. Att det finns regler som skapar ramar för finanspolitiken är därför bra. Men ramarna får inte begränsa det politiska handlingsutrymmet för mycket. Därför bör det finnas marginaler i finanspolitiken som möjliggör satsningar när det behövs.

Utjämna svängningarna

A-kassan är en del av de automatiska stabilisatorerna. När arbetslösheten är som högst är inkomsterna från skatter lägre än vanligt. Det är också då a-kassan kostar mest. Utan att politikerna behöver göra något blir den ekonomiska politiken expansiv i och med att utgifterna för a-kassan och de övriga automatiska stabilisatorerna ökar.

Det betyder att det offentliga behöver utjämna inkomster och utgifter över svängningarna i ekonomin, spara i goda tider för att kunna spendera i dåliga. Vid en ekonomisk kris ska regering och riksdag kunna satsa istället för att tvingas skära ner. Det ska finnas en marginal för att stimulera sysselsättningen, oberoende av utgiftstaket.

Grundläggande välfärd som vård, skola och omsorg bör vara konjunktursäkrad. Därför behöver kommunernas skatteintäkter jämnas ut över tiden, så att resurserna och antalet anställda blir stabilare över en konjunkturcykel. Kommuner och landsting kan då bidra till den nationella ekonomiska stabiliteten. Idag tvingas ofta kommunerna att spara när de i själva verket skulle behöva satsa för att upprätthålla sysselsättning och efterfrågan. Därför behövs det kommunbuffertar som utjämnar kommunernas tillgångar över konjunkturen.

Utgiftstak

Det finns i huvudsak två begränsningar för hur stora satsningar staten kan göra. Utgiftstaket är den första begränsningen. Taket sätts för tre år i taget och sätter en gräns för hur mycket som får spenderas – även om inkomsterna blir större än förväntat. Om utgiftstaket istället sätts för två år i taget, minskar skillnaden mellan prognos och verklig utveckling. Det skulle innebära förbättrade möjligheter för staten att satsa då behovet och pengarna finns.

En andra begränsning är EUs regler för medlemsländernas finanspolitik. För att nå full sysselsättning behöver reglerna för EUs ekonomiska politik förändras. Handlingsfriheten begränsas idag av stabilitetspaktens regler, som bestämmer hur stora underskotten i finanserna och statsskulden får vara. Det finns argument för att reglerna i EUs stabilitetspakt ska ta hänsyn till konjunkturläget och inflationstakten i de olika medlemsländerna.