Alla talar om jobben. Den politiska diskussionen om jobben handlar oftast om att öka sysselsättningen, mer sällan om att minska arbetslösheten. Den fackliga diskussionen handlar om att minska arbetslösheten, mer sällan om att öka sysselsättningen. Har politiken och facket olika mål och i så fall varför?

I debatten talar alla om behovet av fler jobb, här förefaller enigheten att vara total. Fler jobb för unga, fler jobb för utrikes födda, fler jobb för arbetslösa, fler jobb för alla. Jobb, jobb, jobb…

Men sen är det skillnader, om inte en oenighet, så tydliga skillnader i vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt, framförallt politiskt och fackligt.

Den politiska diskussionen kretsar ofta om att målet är att öka sysselsättningen, mer sällan om att minska arbetslösheten. Den fackliga diskussionen däremot kretsar ofta om att målet är att minska arbetslösheten, mer sällan om att öka sysselsättningen. Det kan synas vara samma sak, ökad sysselsättning och lägre arbetslöshet. Men det är stor skillnad och det är inte så konstigt att politiker talar om det ena och fackliga företrädare talar om det andra.

Ökat utbud av arbetskraft

Ökad sysselsättning går att nå på flera olika sätt alla med syftet att öka utbudet, tillgången, på ledig arbetskraft. De viktigaste metoderna är invandring av utrikes födda, högre pensionsålder, kortare studietid, färre sjukskrivna, färre förtidspensionerade. Alla dessa åtgärder syftar till att öka antalet personer i arbetskraften, antalet personer som kan ta ett ledigt jobb. Om antalet personer i arbetskraften ökar med till exempel 100 000 personer så kan sysselsättningen öka med lika mycket utan att arbetslösheten minskar.

Ur politisk synvinkel har detta två viktiga fördelar. Antalet personer som arbetar ökar, de betalar skatt och de behöver inte längre någon ersättning från någon försäkring. De klarar sig själva. Kostnaderna minskar och intäkterna ökar för kommuner och staten. Att öka sysselsättningen bland befolkningen (sysselsättningsgraden) är för politiken fullständigt lysande.

Ur politisk synvinkel är däremot en högre sysselsättning på grund av en lägre arbetslöshet betydligt mer vanskligt och osäkert där en lägre arbetslöshet rymmer fördelar, men också stora ekonomiska risker.  En lägre arbetslöshet kan innebära en ökad sysselsättning och då blir fördelarna desamma som tidigare. Antalet personer som arbetar ökar, de betalar skatt och de behöver inte längre någon ersättning från arbetslöshetskassan. De klarar sig själva. Kostnaderna minskar och intäkterna ökar för kommuner och staten.

Men det vanskliga med en lägre arbetslöshet är att det kan bli flaskhalsar på arbetsmarknaden, brist på arbetskraft i vissa yrken och i visa regioner. Då kan löner och priser börja stiga över det politiskt fastställda inflationsmålet om två procent. Något som det politiska systemet  skyr mer än pesten.

Det är den enkla förklaringen till att den nuvarande borgerliga politiken är så starkt inriktad mot att öka utbudet av arbetskraft. Då och bara då kan sysselsättningen öka utan risk för att arbetslösheten minskar.

– Det är anmärkningsvärt att regeringen inte tar chansen att bekämpa massarbetslösheten när 400 000 personer står utanför arbetsmarknaden, sade LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson i en kommentar till regeringens höstbudget.

Från hans fackliga perspektiv är det viktigaste att minska arbetslösheten genom att de arbetslösa kommer i arbete. En armé på 400 000 arbetslösa med låg ersättning i a-kassan lever i fattigdom och de riskerar att pressa ner priset på arbete för alla löntagare.

Häri ligger skillnaden, lite förenklat och övertydligt: Politiken vill ha ökad sysselsättning med bevarad arbetslöshet, fackliga vill ha ökad sysselsättning med lägre arbetslöshet. LO:s nye ordförande är ilsk och frustrerad över att politiken inte ens försöker pressa tillbaka massarbetslösheten.

Men den enkla förklaringen är att det inte ligger i det politiska systemets omedelbara intresse.