Löneskyddet är kollektivavtalets hårdaste kärna. Det innebär att lokala fackklubbar eller enskilda anställda inte kan tvingas acceptera lägre lön eller sämre villkor för att rädda jobbet. Saknas ett löneskydd så öppnar det för en utpressning där anställda tvingas välja mellan jobbet eller sämre löner och villkor.

Löneskyddet är olika konstruerat och därför olika starkt i olika avtal. Arbetare har ett starkare löneskydd än tjänstemän. Svenska avtal har ett starkare skydd än de flesta utländska avtal.

Skillnaden i löneskydd mellan svenska och tyska kollektivavtal blev mycket tydligt för några år sedan. Då pressade General Motors de anställda på Saab i Trollhättan och på Opel i Rüsselsheim utanför Frankfurt att acceptera lägre löner och sämre villkor i en tävling om vilken fabrik som skulle vinna produktionen av nästa bilmodell.

Slutresultatet blev att de anställda på Opels fabrik i Tyskland accepterade försämringar kring 20 procent av lönen.  På Saab blev det helt marginella förändringar för arbetarna. Orsaken var att det svenska avtalet mellan Teknikföretagen och IF Metall. Teknikavtalet, tidigare verkstadsavtalet, har ett löneskydd som förhindrar en klubb eller enskilda att gå med på försämringar.

IF Metalls förbundsstyrelse i Stockholm vägrade att försämra villkoren, eftersom de såg en stor risk att det snabbt skulle sprida sig vidare till andra arbetsplatser, inom bilindustrin, hos underleverantörer och på sikt till hela arbetsmarknaden.

Tyska kollektivavtal är öppna för försämringar

I Tyskland reglerar kollektivavtalen endast avtalslönerna. Utgående löner, löner över avtalslönerna, är i bilindustrin 20 – 30 procent högre än avtalslönerna, precis som i Sverige. Men i Tyskland bestäms de utgående lönerna i lokala överenskommelser.

När GM pressade på och hotade med uppsägningar och nedläggning kunde den lokala organisationen för de anställda på Opel, Betriebsrat, acceptera försämringar av utgående lönerna ned till avtalslönerna. Vilket de också gjorde.

Skillnaden mellan situationen i Opel och i Saab var styrkan i kollektivavtalets löneskydd. Om det hade varit möjligt för arbetarna och IF Metalls klubb på Saab att försämra sina löner och villkor är sannolikheten stor att så hade skett. Räddas vad som räddas kan.

Nu, några år senare måste frågan ställas om Saab hade funnits kvar som bilfabrik om även IF Metall hade gått med på försämrade löner och villkor. Men sannolikheten är liten. Saab-fabriken hade för liten kapacitet. Och priset politiskt och på marknaden för GM att stänga eller sälja Saab var mycket lägre än priset för att avveckla Opel.

Dessutom blir det allt mer tydligt att även Opel är på fallrepet. Försäljningen rasar och förlusterna rusar. Tyvärr kommer nog de närmaste åren visa att de tyska arbetarnas eftergifter var meningslösa. Resultatet blir bara att de får sämre villkor om och när de varslas.