Ungdomsarbetslösheten står på dagordningen i lågkonjunkturen, liksom i alla tidigare lågkonjunkturer. Alla partier är överens om att den är alldeles för hög, skyhög, och att det krävs krafttag. Tittar man närmare på den officiella statistiken som är tillgänglig för alla visar det sig att de skyhöga sifforna är missvisande.

Det är svårt att förstå hur det kommer sig att de politiska partierna trots detta är så eniga om att ungdomsarbetslösheten är ett akut och gigantiskt problem. Kanske är det skönt att hitta ett område där det går att visa handlingskraft, när det finns så stora problem i övrigt som politiken inte kan eller vill gör något åt, som till exempel att sänka den totala arbetslösheten.

Enligt den officiella statistiken var 23,9 procent eller nästan var fjärde ungdom 15 – 24 år arbetslös år 2011. I hela arbetskraften var 7,5 procent arbetslösa. Men enligt arbetsförmedlingens prognoschef Tord Strannefors är den siffran över ungdomsarbetslösheten väldigt missvisande.

Det beror på två saker som har med studier att göra. Cirka hälften av ungdomarna räknas inte med i arbetskraften, eftersom de studerar på heltid och inte arbetar eller söker arbete. Det absurda resultatet blir att arbetslösheten bland de unga blir högre ju fler av dem som studerar. Det andra skälet är att de studerande som söker ett extraknäck räknas in i arbetskraften. De extraknäckande studenterna utgör varannan av de unga som räknas som arbetslösa. Så blir siffran 23,9 procent.

Beroende på hur man mäter kunde, enligt Strannefors, ungdomsarbetslösheten samtidigt vara 6,6 eller 12 eller 14,1 eller 23,9 procent.

23,9 procent blir det om man tar bort alla som studerar och inte räknar in dem i arbetskraften. 14,1 procent blir det om man tar bort de arbetslösa ungdomar som studerar. Räknar man de arbetslösa unga som andel av de unga i befolkningen blir siffran tolv procent. Tar man bort de arbetslösa unga som studerar blir siffran 6,6 procent.

I debatten har man valt den högsta siffran, 23, 9 procent. Siffran tolv procent, arbetslöshet som andel av befolkningen,  är troligen mer jämförbar med siffran arbetslösheten bland de vuxna. Då är ungdomsarbetslösheten cirka dubbelt så stor som för den totala arbetskraften i landet. Den totala ungdomsarbetslösheten i Sverige är ungefär lika stor som den varit de senaste årtiondena, Och den stiger och sjunker i takt med konjunkturerna som den övriga arbetslösheten.

Och hur stort är problemet för de unga? För de flesta är det självklart ett problem att vara arbetslös, men det är inte oöverstigligt. De flesta ungdomar är arbetslösa i korta perioder innan de etablerar sig på arbetsmarknaden i trettioårsåldern. Alltfler osäkra anställningsformer är ett växande hinder. Det försenar och försvårar de ungas möjligheter att bli vuxna, skaffa bostad och familj, men de flesta lyckas till slut, än så länge.

Det stora problemet idag gäller två grupper av ungdomar som har betydligt högre arbetslöshet än andra och som riskerar att fastna i långtidsarbetslöshet. Det är ungdomar utan gymnasieutbildning och ungdomar med invandrarbakgrund. Ofta är detta samma personer. De behöver stöd för att avsluta sin skolgång och skaffa sig en yrkesutbildning. De behöver också stöd för att få yrkeserfarenhet. Utan stöd riskerar dessa ungdomar att ingen arbetsgivare någonsin vill anställa dem, oavsett hur billig deras arbetskraft blir på grund av olika lönebidrag.

Hur ser då förslagen till lösningar ut när det gäller att bekämpa ungdomsarbetslösheten? Socialdemokraterna föreslår ett system med utbildningskontrakt. Det handlar om 10 000 helårsplatser för unga arbetslösa som ska få ekonomiskt stöd att göra klart en gymnasieutbildning. Den generella sänkta arbetsgivaravgiften för unga slopas, men den arbetsgivare som anställer en ungdomar i denna åtgärd kommer att få ett lönebidrag.

De borgerliga har infört en generellt sänkt arbetsgivaravgift ner till 15,74 procent  för alla unga under 26 år, en åtgärd som visade sig vara verkningslös – om syftet var att sänka arbetslösheten. Regeringen Reinfeldts program för att sänka ungdomsarbetslösheten ligger i linje med deras övriga politik. Det handlar om att öka trycket på de arbetslösa att söka jobb, och det handlar om att sänka arbetsgivaravgifter och skatter.

Regeringen är förstås emot förslaget om en höjning av arbetsgivaravgifterna för unga, som de ju sänkt. Arbetsgivare som anställer långtidsarbetslösa unga ska dessutom få ett lönebidrag som motsvarar den dubbla arbetsgivaravgiften efter de första sex månaderna. Regeringen vill också utöka det geografiska området där de unga ska söka jobb.

Generella åtgärder som sänkta arbetsgivaravgifter och resebidrag kommer inte heller i fortsättningen att hjälpa de ungdomar som står längst från arbetsmarknaden.

Läs mer:

Länk till artikel av Tord Strannefors

Ledare: Avtalslönerna är golvet