När ett nytt avtal är träffat vill bägge parterna vara sin egen lyckas smed. Både arbetsgivare och fackförbund beskriver det som en framgång och att just de har fått igenom sina viktigaste krav. Det är särskilt knepigt när det gäller hur stora löneökningarna är, hur man kan räkna och hur de kan beskriva så att bägge är vinnare.

Det vanliga är då att arbetsgivarna talar om vilka ökade kostnader avtalet innebär under det kommande året. Fackförbunden däremot väljer att tala om vilka ökade lönenivåer avtalet innebär. Detta kan kräva sin förklaring. Vilken är skillnaden och varför de väljer parterna att sätta fokus på kostnad respektive på nivå.

Den enkla orsaken är att fackförbundens medlemmar helt enkelt vill veta hur många fler kronor de kommer att få betalt i månaden med det nya avtalet. De anställda tänker i kronor som det går att handla för. Företagen däremot ser löner som en kostnad i verksamheten jämförbar med alla andra kostnader. De ska budgeteras och räknas upp från det ena året till det andra. För företagen ökar lönekostnaden med ett procenttal räknat på förra årets lönekostnad. Det är den första och enkla orsaken.

Men det finns fler, viktigare och bakomliggande orsaker. Det kan vara en hjälp att tänka och tala olika om olika saker när en kompromiss ska nås om ett nytt avtal. Ofta har fackförbunden drivit krav på löneökningar i kronor, ett rött märke. Arbetsgivarna hävdar att kostnaderna inte får öka med mer än ett visst procenttal, ett blått märke.

Två exempel: högre ökning av lönenivån – eller ökningen av kostnaden

Det vanligaste är att avtalsperioden inte är ett, två, eller tre år.

Ett exempel från kan hjälpa till: Antag att genomsnittsförtjänsten på ett avtalsområde är 24 500 kronor i månaden. Lönerna höjs med 3,0 procent vilket motsvarar 735 kronor mer i månaden för en heltidsanställd. Men arbetsgivarna anser att 3,0 procent är för mycket . Men om avtalsperioden då förlängs till 14 månader så blir kostnaden räknat på årsbasis lika med 2,6 procent ( 3,0 *12/ 14 = 2,6).

Simsalabim. Lönerna ökar med 735 kronor per månad, 3,0 procent, vilket facket kommer att framhålla som en framgång. Arbetsgivarna kommer att säga att kostnadsökningarna begränsats till 2,6 procent. Och båda har helt rätt.

Ett annat exempel är löneökningarna inte ska gälla från den dag som det nya avtalet börjar gälla utan några månader senare. Ett exempel till kan hjälpa till.

Antag att genomsnittsförtjänsten är 24.500 kronor i månaden för en heltidsanställd. Löneökningarna är 3,0 procent vilket motsvarar 735 kronor mer i månaden. Men utbetalningen av löneökningen förskjuts två månader framåt i tiden. Den högre lönen betalas då under 10 av avtalsperiodens 12 månader. Lönekostnaden kommer att öka med 10 * 735 = 7 350 kronor under året. Lönekostnaden är 24.500 * 12 = 294 000 kronor. Ökningen av lönekostnaden blir då 2,5 procent ( 7350 / 294 000 * 100 ).

Simsalabim. Lönerna ökar med 735 kronor per månad, 3,0 procent, vilket facket kommer att framhålla som en framgång. Arbetsgivarna kommer att säga att kostnadsökningarna begränsats till 2,6 procent. Och båda har helt rätt.

Det finns fler möjligheter att vara fiffig för att få nivåerna på löneökningarna att vara högre än ökningen av kostnaderna. På så sätt kan ett nytt avtal bli ett win-win för parterna.