En ständig träta i alla avtalsförhandlingar är hur kraven på nya avtal ska formuleras, i procent eller i kronor. Detsamma gäller för lönebestämmelserna i ett nytt riksavtal. Ska de avtalade höjningarna anges i kronor eller i procent. Och vilken betydelse har det vilket man väljer?

Svaret är att det har stor betydelse. Det påverkar fördelningen av löneökningarna, vem som får mer och vem som får mindre. Och under en avtalsrörelse förs diskussionen i tre steg:
* fördelningen mellan olika avtalsområden då LO eller andra fackliga organisationer formulerar sina krav
* fördelningen mellan olika arbetsplatser då löneökningarna ska fastställas i riksavtalen
* fördelningen mellan olika anställda då deras löneökningar ska fastställas i de lokala förhandlingarna

I alla dessa tre fall är det möjligt att välja om löneökningarna ska beskrivas med ett procenttal eller med ett krontal. Vad är skillnaden och vem gynnas av vad?

Missförstånden är ofta många och diskussionen förvirrad

Kanske kan ett enkelt om än orealistiskt, exempel hjälpa till. Två personer arbetar – den ene, Anders, tjänar 100 kronor i timmen, den andre, Bertil två hundra kronor i timmen.  Bertil tjänar dubbelt så mycket och har därför dubbelt så stor köpkraft som Anders.  Bertil kan köpa för dubbelt så mycket. Om nu deras löner ska höjas så att avståndet dem emellan i köpkraft är oförändrad så ska deras löner höjas med ett lika stort procenttal.  Till exempel 50 procent.

Nu blir Anders lön 150 kr i timmen och Bertils 300 kronor i timmen. Bertils lön är fortfarande dubbelt så stor som Anders och relationen mellan dem är oförändrad. Bertil kan köpa för dubbelt så mycket.  Nu invänder någon att höjningarna var olika stora 100 kronor och 150 kronor.  Det är sant men det blir fel om man räknar på förändringen och skillnaden i köpkraft ska vara oförändrad.

Gesällen och hans mäster

Ett annat exempel, synnerligen påhittat, och som är mer drastiskt. För femhundra år sedan tjänade en gesäll 1 kr i timmen och en mäster 10 kronor i timmen.  Nu går århundradena och deras löner höjs med krontal varje år, totalt 100 kronor.  Idag tjänar då gesällen, som blivit arbetare 101 kronor.  och mäster som blivit bas tjänar 110 kr. Skillnaden dem emellan där mäster tidigare tjänade tio gånger så mycket, 1000 procent, har krympt och är nu bara en tiondel, tio procent.
Slutsatsen är att om alla skillnader mellan alla anställda ska vara oförändrade så ska allas löner höjas med ett lika stort procenttal för alla.

Slutsatsen är också att höjningar av lönerna med krontal innebär en utjämning i köpkraft mellan de som har mindre och de som har mer. Höjningar med krontal ökar jämlikheten och minskar skillnaderna.
Men lönerna ökar inte bara som ett resultat av vad som är avtalat i kollektivavtalen. För en del grupper ökar lönerna mer. Det är grupper som har hjälp av marknadskrafterna, som är eftertraktade av arbetsgivarna och som därför får större löneökningar än avtalat, så kallad löneglidning.

Förenklat och över tiden gynnar löneglidningen grupper med högre löner. Anställda med kort utbildning och anställda i arbeten med kortare upplärningstid är marknadens förlorare.
För de fackliga organisationerna, särskilt LO förbunden, som har medlemmar som är marknadskrafternas förlorare och som dessutom har som mål att minska löneskillnaderna är det därför viktigt att träffa avtal om höjningar av lönerna med ett krontal och inte med ett procenttal.