Under lång tid var det enkelt. För tjänstehjonen gällde en fast lön per månad eller år. De skulle vara lojala och stå till pass. Lönen var oberoende av arbetets mängd eller intensitet. För arbetaren gällde ett köpeavtal, ett styckpris. Arbetaren avlönades utifrån mängd och intensitet. Lönen var alltid för liten men reglerna tydliga. Arbetsköparens makt var obegränsad.

Och åren gick.

Till LO-kongressen 1951, kom rapporten ”Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen”. Den rapport som formulerade principerna för den solidariska lönepolitiken.

På fackliga kurser lärde vi oss att i den solidariska lönepolitiken gäller ”lika lön för lika arbete”. Det är rättvist. Om marknaden bestämmer lönen blir det orättvist och orationellt.

Men med ett litet ”o” framför blir det betydligt svårare. Logiken kräver då också ”olika lön för olika arbete”. Under många år ägnade många fackliga aktiva mycken kraft att försöka finna ut hur olika arbeten skulle värderas i förhållande till varandra. De sökte en sanning om skillnaden mellan olika arbeten. En sanning som skulle ge det slutliga svaret på vad som är en rättvis skillnad i lön.

Och åren gick.

Nu efteråt är det lätt att se att de skulle misslyckas. Och lätt att förstå varför. De sökte en sanning som inte finns. Marknadens kraft kan bara mötas med enighet och facklig kamp. Den motsättningen kan inte gömmas i kluriga formler och knöliga tabeller.

Istället formulerade den fackliga rörelsen en ny form av ackord som grund för lön och löneökningar. Ett ackord beräknat, inte på arbetets mängd, utan på arbetets innehåll. En ny arena skulle byggas för det fackliga arbetet. Genom utbildning, arbetsorganisation och nya lönesystem skulle goda och utvecklande arbeten skapas.

Och åren gick.

Nu är det alltmer uppenbart att den fackliga rörelsen håller på att förlora makten över var och ens lön och löneökning. En individuell lönesättning där ”chefen ska sätta lön” brer ut sig.

Den viktigaste orsaken är att den fackliga rörelsen aldrig tog tanken om goda och utvecklande arbeten på allvar. Att påverka arbetets innehåll ses av många ombudsmän och fackligt aktiva som något utanför det fackliga uppdraget. Uppdraget är begränsat till en så hög lön som möjligt med små risker. Arbetets organisering är en del av arbetsledningsrätten som facket erkände i december 1906. Allt annat är bara flummigt.

Vi har varit oense och splittrade. Det visas av att tanken om goda och utvecklande arbeten år knappt satt något avtryck i de centrala avtalen. Lönepolitiskt och lönetekniskt har nästan ingenting hänt inom fackföreningsrörelsen på många år.

En gemensam insikt om problemets djup och spridning saknas. Istället bråkar vi om det ena kriteriet är bättre eller sämre än det andra när potter ska fördelas. i den individuella lönesättningen.

Men det är inte kriterierna som är rätt eller fel. Den individuella lönesättningen blir inte mindre orättvis med bra kriterier. Vi saknar en god facklig teori och praktik inom hela området för lokal lönepolitik och löneteknik. Arbetsgivarna tar, just nu, makten över var och ens lön. Över de löner och löneökningar som det istället är fackets viktigaste uppgift att bevaka. Att ha makt över.

Och åren de går.