I alla samhällen finns en avvägning av makten mellan stat, arbete och kapital. I hårda diktaturer har staten nästan all makt.  Med fria marknader för allt och alla rår kapitalet. Den svenska modellen handlar om denna avvägning. En vanlig beskrivning av den svenska modellen är att parterna på arbetsmarknaden står fria från staten. Det stämmer inte.

I Sverige ger staten tydliga ramar för parterna på arbetsmarknaden att komma överens om löner och arbetsvillkor. I den svenska modellen är staten inte neutral mellan arbete och kapital, utan stöder löntagarna så att parterna på arbetsmarknaden blir mer jämbördiga.  Detta är den grundläggande tanken. En förutsättning för arbetsfred och ekonomisk utveckling är att staten stödjer den svagare parten, arbetet.

I en ekonomi med en svag stat eller en stat som enbart stöder kapitalet befinner sig löntagarna i ett kraftigt underläge i förhållande till kapitalet. Ett exempel på det är Sverige i början på 1900-talet. Då rådde en hög konfliktnivå mellan arbete och kapital och staten ställde sig på kapitalets sida i dessa konflikter på arbetsmarknaden. Polis och militär ingrep mot strejkande arbetare och till stöd för strejkbryteri. På 1920-talet var Sverige ett av länderna i Europa med flest konflikter på arbetsmarknaden.

Historien tog en vändning med skotten i Ådalen och med Saltsjöbadsavtalet. Ett avtal som lade grunden för att staten drog tillbaka sitt hot om lagstiftning och accepterade att bidra till en mer jämbördig maktbalans mellan parterna. Resultatet blev arbetsfred och en blomstrande ekonomi under många årtionden.

Maktbalansen mellan arbete och kapital gav arbetsfred och ansvar för ingångna avtal eftersom parterna hade fått en arena där de var fria att agera mer jämbördigt. Samförståndet gav också möjlighet till strukturomvandling där ekonomin kunde förnyas under trygg omställning för löntagarna.

Maktbalansen i den svenska modellen bygger på en politik där staten stöder löntagarna i förhållande till arbetsgivare och marknad.

Stödet från staten till löntagarna har tre delar:

1. Stöd i förhållande till marknaden.

En politik för full sysselsättning stärker löntagarna i förhållande till kapitalet. Det går att tacka nej till dåliga jobb för det finns bättre jobb.

Stöd i omställning. Förnyelse av ekonomin med effektivare företag och nya produkter är nödvändigt för ett fortsatt välstånd i landet. En förutsättning för att löntagarna ska medverka är i omvandlingen är att de får inkomsttrygghet och utbildning, det vill säga en bra a-kassa och träffsäker arbetsmarknadsutbildning.

2. Stöd genom kollektiva rättigheter i arbetsrätten.

I medbestämmandelagen skrev riksdagen 1976 in den tidigare lagen om kollektivavtal. Här finns reglerna om förhandlingar och om när och hur parterna kan vidta stridsåtgärder.

Med lagen om anställningsskydd reglerades det enskilda anställningsavtalet och staten gav ett skydd för löntagarna mot arbetsgivarnas ensidiga rätt att anställa och avskeda.

Dispositiviteten i stora delar av arbetsrätten innebär att parterna har möjligheter att själva bestämma villkoren. Staten ger parterna makt, men bara om de kan bli överens.

3. Stöd genom generell välfärd.

Den generella välfärden, med sjukförsäkring, sjukvård, utbildning och pensioner är bra för den enskilda individen. Men välfärden har också stor betydelse för maktbalansen på arbetsmarknaden. Den generella välfärden ger individen ett oberoende av arbetsgivaren. Bordet är rent när löner och villkor ska förhandlas.

Den gamla borgerliga politiken i Sverige handlade om en modell där staten med lag gick in och stödde kapitalet. Den nya borgerliga politiken är nyliberal. Det innebär en modell där makten förskjuts till förmån för marknadskrafter och därmed kapitalet. Staten skapar olika modeller för att stödja och berika marknadskrafterna, till exempel genom försäljning av offentliga tillgångar och privatiseringar i den offentliga sektorn, som elevpeng och upphandling av privata företag, som entreprenörer.

Frågan är när den svenska modellen upphör att existera, när staten förskjutit maktbalansen så långt att Sverige inte längre kan betraktas som ett land med arbetsfred och ett samarbete på någorlunda jämlika villkor arbete och kapital.