Bild: Deltagare på seminariet om den svenska modellen – Roland Martens, Byggnads, Hans Erik Karlsson, GS-facket, Rickard Andersson, SEKO, Roger Magnusson,  SEKO, Johan Redén, Målarna, Anna Wiklander, SEKO, Javiera Cifuentos, SEKO, Soili Sollen, Handels, Sabina Tjärnberg, Handels, och i bakgrunden t. vä. läraren Lars Åke Allerhed.

-Jag påstår inte att den svenska modellen fallit ihop, men det är den allmänna bilden. Många tror att modellen är borta och att samhället förändrats i grunden. Facket har en bild av att vi har förlorat makt och position.  Men vad är det egentligen vi har förlorat, frågar historikern Anders L Johansson på ett seminarium på Runöskolan.

På Runöskolans seminarium om den svenska modellen går diskussionens vågor höga om facklig politisk samverkan. Anders L Johansson, ekonomisk historiker och tidigare AMS-chef, leder seminariet. Den förda s-politiken får sig flera slängar av att vara ”en blek kopia av alliansen”. Ett par deltagare ifrågasätter den fackligt politiska samverkan och tycker att LO ska försöka påverka politiken oavsett regering.
- Partiet har trängts ut ur sin egen fålla för att de nya moderaterna tagit utrymmet, instämmer Anders L Johansson. Men han håller inte med om att allt är förlorat.
- Vi har gått in i en självbild som är destruktiv. Vi tillhör de mest välorganiserade, välfinansierade och välutbildade rörelserna i världen. Mer självförtroende vore bra, säger han.
Han ritar upp den svenska modellens historia på tavlan och kallar det hela ”den svenska modellens uppgång och fall”. Han delar historien i fyra epoker, framväxt, etablering, framgångar och en ny tid.
- Facket har en bild av att vi har förlorat makt och position.  Men vad är det egentligen vi har förlorat, frågar han. Vad var den svenska modellen ur ett fackligt perspektiv?

Modellen
- Den svenska modellen utgår från en maktbalans, en sorts terrorbalans mellan arbetsmarknadens parter, säger han.
Ur den balansen växte det fram en förhandlingsordning och ett samarbete mellan parterna.
Maktbalansen och någon form av överenskommelse om spelregler för parterna och regeringen är fundamenten i den svenska modellen.
- Den svenska modellen är en struktur. Skilj mellan modellen och vad den leder till för resultat, säger Johansson och varnar för att man blandar ihop modellen med reformer, som till exempel utbildningsreformer eller förslaget om löntagarfonder.
- Det som är utsatt för hot i dag är maktbalansen mellan parterna, säger han.
Seminariet fortsätter med att han sammanfattar historien om den svenska modellen.

Framväxten av den svenska modellen 1880 – 1938
På tio år fick man igång en utveckling, som ledde till att den svenska modellen grundlades.
De första stegen var de svåraste.  I början av 1900-talet hände något som var helt avgörande för att sätta strukturen och skapa förutsättningarna för den svenska modellen. Det var organiseringen av arbetsmarknaden, både arbetstagare och arbetsgivare.
-Utan organisering har facket inte någon makt. Därför ägnade sig Gunnar Sträng och andra åt att agitera och organisera på 1930-talet.
Gunnar Sträng, finansminister under 50 – och 60-talet i Sverige var fackligt aktiv lantarbetare. På 30-talet åkte han runt på cykel i Hässelby och organiserade arbetare, men också arbetsgivarna. Det behövdes en motpart för de organiserade arbetarna.
- När staten 1931 sköt demonstrerande arbetare i Ådalen ökade kampviljan. Ådalen fick ett oerhört stort symbolvärde och var oerhört mobiliserande, säger han.
Strejkbrytare svartlistades i tidningar med namn och födelsenummer, så att facket skulle veta vilka de var. Strejkbrytarna i Hässelby var obekväma med sin situation och tog kontakt med Gunnar Sträng för att få hans stöd. De träffades på en hemlig plats och Sträng fick strejkbrytarna att gå med i facket och att lägga ner sitt strejkbryteri. Hans krav var att de satte in en annons i tidningen bad offentligt om förlåtelse. Dessutom fick de betala fackföreningsavgift retroaktivt.
Lantarbetarna var utspridda på olika gårdar. En yttre förändring i samhället underlättade organiseringen. Industrin hade växt så mycket att den på 1930-talet blev större än jordbrukssektorn. Industriarbetarna var lättare att organisera eftersom de hade en närhet till varandra. Organisationsgraden i städerna kom upp på en hög nivå långt tidigare än på landsbygden.

Hotet om lagstiftning

Detta var en annan viktig faktor som drev fram den svenska modellen. I början av 1900-talet ända in på trettiotalet var det mycket strejker och lockouter i Sverige. Sedan slutet av 1800-talet hade olika regeringar försökt lagstifta bort konflikterna på arbetsmarknaden utan att lyckas. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte 1935 Torsten Notin för att utreda en sådan lag. Om inte parterna själva hittade modell för att nedbringa strejker och lockouter skulle det bli lagstiftning. Det var ett reellt hot mot fackets och arbetsgivarnas fria organisations- och förhandlingsrätt. Varken arbetsgivare eller arbetstagare ville ha någon inblandning från staten.

Parternas frihet från direkt statlig inblandning

Parternas frihet kom som en följd av lagstiftningshotet. Denna princip antogs av parterna som ett aktivt avståndstagande från lagstiftning. Friheten innebar att parterna skötte sina relationer när det gällde allt som skedde innanför grindarna på arbetsplatserna
Detta var inte någon självklar lösning för alla. Socialministern Gustav Möller ville hellre ha en trepartslösning. Han ville att staten, SAF och LO skulle sitta i Arbetsmarknadskommittén och tillsammans besluta om löner och villkor på arbetsmarknaden. SAF sade nej till denna trepartssamverkan. De ville inte sätta sig i en förhandling där två av tre hade samma vilja.

-Det var ett historiskt misstag, säger Anders L Johansson.
- Vad SAF inte tänkte på var att om de förhandlade med LO kunde LO gå till den socialdemokratiska regeringen för att få stöd. Och LOs ordförande satt i riksdagen på den tiden.

När Saltsjöbadsavtalet till sist undertecknades 1938 blev det slutpunkten för många års konflikter på arbetsmarknaden. Avtalet innehöll en förhandlingsordning och villkoren för arbetsfred.
- Saltsjöbadsavtalet var inte ett samförståndsavtal, det var ett arbetsfredsavtal, som hanterade problemet med de återkommande konflikterna på arbetsmarknaden. Det var ett grundläggande problem som man måste hantera, ett problem som tyngt samhället i femtio år. Alla hade intresse av att lösa det, säger Anders L Johansson.

Etablering av modellen 1939 – 1945
Ett halvår efter att Saltsjöbadsavtalet skrevs på bröt andra världskriget ut. Därmed rådde undantagstillstånd. Strejker och lockouter blev förbjudna, liksom att höja priser och löner. Denna påtvingade arbetsfred skulle ha kommit utan Saltsjöbadsavtalet.
- Utan avtalet hade Sverige liksom de länder, som faktiskt låg i krig, fått ett fryst tillstånd. Det vore något annat än att parterna gemensamt levererade arbetsfred.

Ömsesidig respekt

I Sverige växte det under krigsåren fram en ömsesidig respekt mellan parterna utan statlig inblandning. Arbetsgivare och arbetstagare fick sitta tillsammans i ungefär fem år i arbetsmarknadskommittén, lära känna varandra och utveckla hur de skulle umgås.
Anders L Johansson har gått igenom alla protokoll i kommittén från 1936 till 1970 talet. Där står det om diskussionerna mellan SAF och LO om arbetsmarknaden. De handlade bland annat om hur parterna skulle upprätthålla arbetsfreden. Av protokollen framgår hur parterna berättade om sina olika villkor och hur de började lyssna på varandra.
- I kommittén skapades en insikt om motpartens villkor. Samtalen ledde fram till en ömsesidig respekt, förtroende och tillit, där grunden var en maktdelning och ett gemensamt intresse av arbetsfred.
Staten stod utanför de förhandlingar som parterna förde under 1940talet, som bland annat ledde fram till arbetarskyddsavtalet 1942, lärlingsavtalet 1944. (1946 kom företagsnämndsavtalet och 1948 kom arbetsstudieavtalet). Avtalen för hela arbetsmarknaden var prov på att parterna kunde hanterar sina egna inre angelägenheter.
- Den här modellen för samverkan medförde vinster för alla inblandade, säger Anders L Johansson.
Staten fick arbetsfred och stabilitet. De många konflikterna hade varit mycket dyra för samhället. Löntagarna såg framför sig en efterkrigstid som skulle bli blomstrande, om Sverige kunde hålla sig undan kriget. Socialpolitiskt ville de då realisera det som velat sedan 1932. Arbetsgivarna såg också möjligheter till framgång efter kriget. Tyskland låg sönderskjutet.
- Arbetsgivarna hoppades på en industriell expansion på exportmarknaden med snilleindustrierna i spetsen.
När andra världskriget var slut och freden kom 1945 stod den svenska modellen klar att utvecklas till en samhällsmodell.

Modellens framgångar 1945 – 1968
Direkt efter kriget, 1945, utbröt den stora verkstadskonflikten, den största och dyraste konflikten på arbetsmarknaden sedan storstrejken 1909.
- Det blev en lång utdragen strid som avgjordes till Saltsjöbadspolitikens fömån, skriver Anders L Johansson i häftet ”Svensk modell i ny tid”. (Ekonomisk historia, UU, 2012.)
I början av 1950-talet, 1953, startade de första centrala löneförhandlingarna mellan LO och SAF. Det föregicks av tuffa diskussioner på två LO-kongressen, 1946 och 1951, där LO-ledningen anklagades för att ha stoppat de egna medlemmarnas lönekamp.
- Löneförhandlingarna (SAF-LO) ledde till intensiva diskussioner om vinstnivåer och investeringsbehov, om lönekostnader och arbetsproduktivitet. Perspektivet vidgades bortom arbetsfreden och förhandlingsordningen, skriver han.

Full sysselsättning och generell välfärd
En drivkraft för SAF att gå in i de centrala förhandlingarna 1953 var inflationshotet i ekonomin. Även regeringen oroade sig för överhettning i efterkrigstidens expansion av ekonomin. För att klara den fulla sysselsättningen måste man få kontroll över inflationen. På dagordningen stod också hur man skulle hantera strukturomvandlingen när landsbygdens folk flyttade till industrier i städerna.
- Tage Erlander och Per Edvin Sköld (finansminister 1949 – 1955) insåg att regeringen inte ägde problemet. Efter att staten godkänt parternas oberoende kunde den inte ge sig in i lönebildningen. Så det var bara att gå till LO-borgen.
- Regeringen gick till LO och sade, vi vill att ni tar samhällsekonomiskt ansvar. LO svarade att om vi ska tukta förbunden behöver vi framgångar i politiken, säger Anders L Johansson.
Och regeringen gav LO en unikt stark position, bland annat genom a-kassan, som utformades för att ge LO och förbunden en starkare maktbas.
- LO tog ett samhällsansvar för prisstabiliteten. En förutsättning från LOs sida var att löntagarna fick ett bra trygghets- och socialförsäkringssystem och en bra omställningsförsäkring, säger Anders L Johansson.
Solidarisk lönepolitik. LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner hade 1951 lagt fram en plan för ekonomin, den solidariska lönepolitiken. Den gick ut på att få låg inflation, låg arbetslöshet, hög tillväxt och jämn inkomstfördelning. Det kunde uppnås med stöd en aktiv arbetsmarknadspolitik och med centrala löneförhandlingar mellan LO och SAF. Olönsamma företag klarade inte den generella nivån på lönerna. Lönepolitiken drev på en omställning från svaga företag som fick läggas ner till arbetsplatser med hög tekniknivå och högt förädlingsvärde, som hade råd att betala de högre lönerna.
- Det var bara en hake, det gällde att klara prisstabiliteten. Lönerna fick inte bli för höga, det skulle skapa inflation och arbetslöshet i stället för full sysselsättning. Och det var bara LO som kunde tukta förbunden, säger Anders L Johansson.

Samhällsansvar, prisstabilitet

På LO-kongresserna 1945 och 1951 var det strid om den fackliga lönepolitiken. Flera förbund krävde att de som producerade värdena borde ta ut allt som gick i löner, annars skulle pengarna bara gå till ökade vinster för företagen. Grafikernas ordförande Sigvard Cruse var en kraftfull agitator för detta synsätt, som delades av Transport, Byggnads, Metall, Elektrikerna och Målarna gick på samma linje som Grafikerna. Men den fick stryka på foten för den solidariska lönepolitiken.
- Man måste bli makroekonom för att inse att det inte var möjligt att ta ut så stora löneökningar, säger Anders L Johansson.
- Annars hade det blivit som i USA där förbunden hade plockat ut allt de kunde. Med den modellen hade man inte haft råd med reformpolitiken och då skulle det ha blivit inflation.
I stället för att ta ut hela produktivitetsökningen i löner, gick en stor del av utrymmet via skatter till att bygga arbetsmarknadspolitiken och den generella välfärden.
Perioden blir den svenska modellens guldår, de så kallade rekordåren. Hela 1950- och 60-talen rådde stark tillväxt, full sysselsättning och starka krav på löneökningar. LO var en av viktigaste aktörerna i samhället för att detta skulle bli möjligt.
- Utan LO och de samordnade förhandlingarna hade vi inte kunnat bedriva utvecklings- tillväxt- och reformpolitiken, säger Anders L Johansson.
På 60-talet hade den svenska modellen gått från en partsmodell till en samhällsmodell med en omställningspolitik och ett partsgemensamt ansvar för den ekonomiska och industriella utvecklingen i landet.

En ny tid 1968 -
Frågan som deltagarna på seminariet på Runöskolan ställer är: Varför går det inte att föra en svensk modellpolitik idag 2012?
- Det är inte så lätt att säga. Men det är fel att säga att det inte går. Allt det vi sagt hittills skulle mycket väl kunna vara fackliga och politiska mål idag. Men de är inte det, svarar Anders L Johansson. Och så går han igenom några händelser som bidragit till att krackelera modellen.
Slutet av 60-talet och början av 70 talet var politiskt radikala. I takt med att LO ökade sitt inflytande växte arbetsgivarnas motstånd mot ytterligare reformer. Det ökade löntagarnas intresse för att gå lagstiftningsvägen.

Lagstiftningshot – igen

1976 års lagstiftning om medbestämmande och arbetsmiljö markerar vändpunkten när det börjar gå utför för den svenska modellen.
- Det rubbade överenskommelsen från 1938 att inte låta den politiken makten delta i arbetet med att utforma Saltsjöbadspolitiken, skriver Anders L Johansson.
Förtroendet mellan parterna fick ett grundskott av LO-förslaget om löntagarfonder, som var radikaliserande för arbetsgivarna.

Nyliberalism och Arbetsgivarna lämnar samarbetet

Utanför Sverige styrde Margaret Thatcher och Ronald Reagan, neoliberalismen var på frammarsch. Marknaden skulle styra, inte politiken och löntagarna skulle disciplineras med hot om massarbetslöshet. Arbetsgivarna i Sverige ideologiserades. Timbro och 4 oktoberrörelsen med motståndet mot löntagarfonderna gav uttryck för neoliberalismens politik. Den gamla samförståndspolitiken var som bortblåst.

1982-1983 gick Metall och Verkstadsföreningen sin egen väg i löneförhandlingarna. I början av 1990-talet lämnade SAF det de kallade den korporativa modellen. De lämnade statliga styrelser, som Arbetsmarknadsverket och de centrala löneförhandlingarna med LO.

Avregleringar och marknadspolitik ledde fram till 1990-talskrisen, som administrerades av den borgerliga regeringen 1991 – 1994. En halv miljon jobb försvann. Omställningspolitiken i den svenska modellen förändrades. Istället utvecklade stat och kommuner en socialpolitik för att bekämpa fattigdom och utslagning.
1996 – 1997 vände ekonomin uppåt. Och arbetsmarknaden fungerade betydligt bättre. Politiken kunde åter riktas in mot högre tillväxt, lägre arbetslöshet och högre sysselsättning. Från 1998 och framåt ökade sysselsättningen kraftigt.
På arbetsmarknaden inriktades politiken på att öka utbudet av arbetskraft, och att förbättra de arbetssökandes sökaktiviteter.
I spåren av 90-talskrisen anser Johansson att omställningspolitiken fungerat rimligt bra för det stora flertalet, i huvudsak som följd av den förbättrade konjunkturen och en ökad efterfrågan av arbetskraft.
– Den otäcka bild som började växa fram var med vilken systematik särskilt utsatta grupper av individer föreföll utestängas från återtåget och möjligheterna att komma tillbaka i arbete, säger han.

Partsmodellen lever

Rapporten ”Svensk modell i ny tid” avslutar han med att konstatera att partsmodellen lever kvar, väl så stark som tidigare.
- Men den svenska modellen har under de senaste decennierna inte mäktat med att fungera som samhällsmodell. Frågan är om den kan återuppstå, frågar han.
Ett livstecken var när Svenskt Näringsliv och LO inledde (numera insomnade) förhandlingar om ett nytt Saltsjöbadsavtal hösten 2008.
- Ett återupprättande av Saltsjöbadsandan är inte någon enkel historia. Möjligen ger den växande marginaliseringen på arbetsmarknaden en hint om var den svenska modellens aktörer nästa gång svingar sig upp på den samhällspolitiska nivån, avslutar han sin rapport.