Avtalsrörelsen 2011 – 2012 lider mot sitt slut. Nu vet alla hur det gick. Krav på försämringar av avtalen från arbetsgivarna. Krav på förbättringar av avtalen från fackföreningarna. De eviga kraven. När röken skingrats slutar det alltid på samma sätt. Ingen vann -  alla vann.  Det är förhandlandets liturgi. Att acceptera resultatet men att samtidigt vara lagom missnöjd.

Det långa och det korta perspektivet

Att beskriva och förstå hur villkoren förändras på arbetsmarknaden utifrån en enskild avtalsrörelse kan leda fel. I det längre perspektivet kan tiden efter andra världskriget delas in i två perioder med en pausvila emellan. Under trettio år från 1950 fram till kring 1980 vann löntagarna stora framgångar i sin kamp för bättre villkor.  Arbetsmarknadslagarna skrevs om, kollektivavtalen stärktes och medlemsantalet ökade. Europas och Sveriges löntagare byggde moderna välfärdssamhället.

1980-talet var pausvila. Arbetsgivarna i väst var missnöjda över utvecklingen och hävdade att den missgynnade företagande och tillväxt. Något som alla skulle tjäna på över tiden. Men föga hände.

Under de senaste tjugo åren, från den ekonomiska krisen i början av 90-talet och framåt, har löntagarna pressats tillbaka i Sverige och framförallt ute i Europa. Den nyliberala offensiven har medfört att löneskillnaderna har ökat, villkoren försämrats och organisationsgraden har minskat. Den långsiktiga utvecklingen av maktförhållandena på arbetsmarknaden är således något mer än summan av delarna, av varje enskild avtalsrörelse.

Den svenska arbetsmarknaden omfattas av totalt cirka 650 centrala (bransch-, riks- ) avtal om löner och allmänna anställningsvillkor. Alla ska inte omförhandlats, men de flesta,  och långtifrån alla är omförhandlade, men de viktigaste. Ingen har en klar överblick över alla delar i resultatet.

Detta till trots vill Arbetets Marknad ändå göra ett försök att sammanfatta resultatet av den avtalsrörelse som fortfarande pågår. Sammanfattningen utgår från de sex eviga kraven som beskrivits i tema: 1.1 Blåa krav och röda.

Osäkerhet innebar korta avtalsperioder

Avtalen är på ett år eller lite ett år eller lite drygt ett år inom industrisektorn. Orsaken var det osäkra ekonomiska läget ute i Europa där flera länder, inte bara Grekland, står på randen till ekonomisk kris. Europasamarbetet knakar och Europakten riskerar att spricka. Då är kortare avtalsperioder att ta det säkra före det osäkra för alla parter. Nu slutar i stort sett alla avtal den den 31 mars 2013. Om AVTAL 2011/2012 beskrevs som en stor avtalsrörelse – vad blir då inte AVTAL2013 då ännu fler står på samma startlinje samtidigt.

Detta till skillnad mot några avtalsrörelser tidigare då arbetsgivarna försökte splittra den fackliga enigheten genom att alla avtal löpte ut vid olika tidpunkter. Kanske också ett resultat av arbetsgivarnas tanke om mer decentraliserade avtalsrörelser.

Avtal 2011 – 2012 är sannolikt den mest centraliserade avtalsrörelse som genomförts i någonsin. Betydligt mer centraliserad än under LO-SAF förhandlingarnas guldålder eftersom de förhandlingarna inte omfattade också tjänstemännen.

Arbetsgivarna vs Facket:  0 – 0

 

Arbetsgivarnas tre eviga krav:

1. Kravet på mer flexibla avtal betyder att något som idag är reglerat i ett centralt avtal inte längre ska vara reglerat på samma sätt. Det kan betyda en ökad dispositivitet, ( fler och utökade möjligheter till lokala eller individuella avvikelser från branschöverenskommelser ) eller helt enkelt att en fråga inte längre är reglerad i avtalet. Det senare innebär då en utvidgning av arbetsledningsrätten,det område där arbetsgivaren bestämmer ensidigt.

Förhandlingarna visade tydligt att arbetsgivarna i sin samordning hade som ett absolut krav att arbetsledningsrätten inte på något avtalsområde och i någon enda fråga fick begränsas. Det fackliga inflytande fick inte öka. Det innebar att de flesta nya avtalen inte innehåller några förändringar av större betydelse förutom högre löner.

Trots den höga arbetslösheten och den stora politiska och ekonomiska osäkerheten lyckades arbetsgivarna inte vinna framgång med sitt krav på mer flexibla avtal.

Poäng till facket.   Arbetsgivarna vs Facket:  0 – 1

2. Kravet på frysta eller lägre avtals- (begynnelse-, ingångs-, instegs-, ungdoms- ) löner drev arbetsgivarna hårt med motiveringen att det skulle bidra till att minska arbetslösheten bland ungdomar. Arbetsgivarna hade betydande framgångar i den allmänna debatten. De hävdade att att ungdomsarbetslösheten är särskilt hög i Sverige i förhållande till andra länder och att den viktigaste orsaken är för höga avtalslöner.

Förändringarna i avtalen blev små eller inga. Några större avtalsområden har infört praktik- (utbildnings- )löner med 75 procent av avtalslönen som garanti. Men det är då kopplat till krav på att arbetsgivaren ska ha utbildning och handledning. På några avtalsområden innehåller avtalen dessutom en garanti om fast jobb efter praktikanställningen.

Trots dessa begränsningar är det en framgång för arbetsgivarna. De har lyckats att koppla samman ungdomsarbetslöshet med villkoren i avtalen. Det ger en stark position i kommande avtalsrörelser för att driva kravet på särskilda villkor för unga. Arbetsgivarna har också lyckats att få några borgerliga partier att starkt ansluta sig till deras argumentation.

Poäng till arbetsgivarna.   Arbetsgivarna vs Facket:  1 – 1

3. Fler och mer individuella löner. Under mitten av nittiotalet, efter den ekonomiska krisen var arbetsgivarna tydliga i sitt krav på mer individuella löner. Tesen var att “chefen ska sätta lön”. Men det har visat sig vara enklare sagt än gjort. Att sätta lön är att ha makt, den individuella lönesättningen blir ett verktyg för att styra organisationen och medarbetarna. Men anställda har en stark känsla för öppenhet och rättvisa. Om ett skarpt verktyg hanteras ovarsamt kan det lätt orsaka mer skada än nytta.

Om arbetsgivarna samtidigt vill ha en starkt centraliserad lönebildning för att få kontroll över lönekostnadsökningarna så kommer det kravet att få stå tillbaka för en mer individuell och decentraliserad lönebildning. Under slutet av nittiotalet och tio år framåt skedde det betydande förändringar i omfattningen och genomförandet av den lokala lönebildningen. Men utvecklingen tycks ha stannat av. De fackliga organisationerna har hållit emot och få avtal har de senaste avtalsrörelserna innehållit några förändringar av avtalens lönebestämmelser. Så inte heller i AVTAL2011 – 2012.

Poäng till facket.    Arbetsgivarna vs Facket:  1 – 2

 

Fackets tre eviga krav

1. Ökade reallöner betyder att de avtalade löneökningarna ska vara minst lika stora, gärna större, än den inflation som blir under avtalsperioden. Riksbankens uppdrag från riksdagen är att verka för prisstabilitet, i praktiken en genomsnittlig inflation på 2 procent. Eftersom de ekonomiska utsikterna i Europa är synnerligen osäkra anser de flesta bedömare att trycket på prisökningar i den svenska ekonomin är lågt. Många argumenterar för att Riksbanken borde sänka räntan för att stimulera ekonomin.

Detta talar för att takten på prisökningarna under det kommande året blir låg, troligen lägre än målet om 2,0 procent. Eftersom avtalen innehåller löneökningar på m2,6 procent betyder det att facket uppnådde sitt första och kanske viktigaste mål i avtalsrörelsen – Ökade reallöner.

Om det fackliga kravet utökas till Ökade reallöner till alla är det tveksamt om det avtalade utrymmet om 2,6 procent  räcker. Det avgörs inte bara av utrymmets storlek utan också avtalens regler om fördelning av löneökningarna (lönebestämmelserna ) och den lokala fackliga organisationens vilja och förmåga att driva egna krav i de lokala förhandlingarna.

Poäng till facket.   Arbetsgivarna vs Facket:  1 – 3

2. Höj kvinnolönerna var det fackliga krav som fick mest uppmärksamhet under avtalsrörelsen. Men kravet riktade sig lika mycket till avtalsområden med ett lågt löneläge oberoende av andelen kvinnor. Det är dock i stort sett samma sak, hög andel kvinnor inom avtalsområdet betyder också ett lågt löneläge.

Men trots stora ansträngningar och många nöjda fackliga företrädare är det osäkert vad de avtalade löneökningarna inom de kvinnodominerade områdena får för effekt på sikt. I nästan alla de fall där lönerna höjts något mer än det blå märkets 2,6 procent innehåller avtalen också en del förändringar i de allmänna villkoren, som kan innebära försämringar som drabbar kvinnor mer, då de ofta har ett större ansvar för hem och barn.

Men det som avgör att fackföreningarna förlorar poängen är att det var frågan om högre kvinnolöner som skapade en spricka mellan LOs förbund i samordningen och som slutade med att IF Metall, Livs och GS inte anslöt sig till de gemensamma kraven inom LO. Den fackliga-politiska kostnaden blev betydligt större än intäkten i form av lite högre löneökningar inom flera av de lågavlönade avtalsområdena.

Poäng till arbetsgivarna.   Arbetsgivarna vs Facket:  2 – 3

3. Fler fasta jobb är ett fackligt krav som ökat i styrka de senaste åren. Det finns tre skäl till detta. Det ena är förändringarna i LAS som inneburit att det blir enklare för arbetsgivare att anställa fler under längre tid med visstidsanställning. Det andra är den snabba ökningen av bemanningsanställda med den osäkerhet det innebär för den anställde om var och när det finns arbete. Den tredje är den höga arbetslösheten som innebär att arbetsgivarna inte behöver erbjuda fast jobb för att få sökande. Kön av de vill ha arbete är lång och de tvingas acceptera korta och osäkra anställningar.

Arbetsgivarnas kanske viktigaste fråga i den egna samordningen var att arbetsledningsrätten inte fick begränsas i något avseende. Regler om rätt till fast jobb för fler ser arbetsgivarens som en inskränkning i deras rätt att fritt anställa. Att vinna ökat inflytande för facket och bättre villkor för de visstidsanställda hade förutsatt en samlad aktion från facket med beredskap för omfattande stridsåtgärder. Något som de fackliga organisationerna inte var beredda till.

Poäng till arbetsgivarna.   Arbetsgivarna vs Facket:  3 – 3