Ännu en avtalsrörelse är över. Dimmorna har lättat. Det som framträder ur dimman är att Medlingsinstitutet inför kommande avtalsrörelser måste ompröva sin avvägning mellan enskilda parters krav och kravet på en långsiktigt stabil lönebildning.

En av grundpelarna i den svenska lönebildningen är att parterna förhandlar självständigt och utan inblandning från staten. Kungstanken är att det leder till nya avtal som bägge parter står upp och tar ansvar för i tillämpningen ute på arbetsplatserna. De centrala parterna ska och kan då också försvara avtalen mot den kritik från de egna leden som alltid kommer efter en kompromiss med motparten.

Under 90-talet förändrades förutsättningarna för lönebildningen när Västvärlden övergick till en strikt låginflationspolitik. Riskerna för och kostnaderna av löneökningar, som var långsiktigt högre än i omvärlden steg dramatiskt. Framförallt de fackliga organisationerna har tvingats förhandla om nya kollektivavtal med en arbetslöshetsbila hängande över medlemmarnas nackar.

Det var orsaken till att LO och dess förbund bejakade en förändring av den gamla Statens förlikningsmannaexpedition till att bli ett nytt och kraftfullare Medlingsinstitut. Medlingsinstitutet fick två uppdrag, att medla i konflikter på arbetsmarknaden och att verka för en långsiktigt stabil lönebildning.

Uppdraget att medla måste betyda att finna förslag på lösningar, som bägge parter i konflikten kan acceptera eller rent av vara nöjda med. Det betyder att medlingen måste ta stor hänsyn till bägge parters synsätt, utgångspunkter och krav. Ett förslag till lösning från medlarna måste därför tydligt spegla parternas vilja.

Som riktmärke för hur en ”långsiktigt stabil lönebildning” ska tolkas gäller att det först träffade avtalet av betydelse inom den konkurrensutsatta sektorn ska vara vägledande för kommande förslag till uppgörelser vid en medling. Så långt är allt gott och väl.

Slutsatsen av det dubbla uppdraget borde då vara att varje konflikt måste medlas utifrån dess speciella förutsättningar. Samtidigt ska förslaget till lösning rymmas inom den ramen för en långsiktigt stabil lönebildning. Avvägningen mellan parternas krav i den enskilda konflikten och den övergripande ramen är svår. Den måste ske synnerligen grannlaga och är nödvändig.

Men om Medlingsinstitutet i framtiden, som i AVTAL 2011/12, fortsätter med att nästan mekaniskt lägga förslag till alla parter inom alla avtalsområden, förslag som alla innebär löneökningar på exakt det procenttal, som det första avtalet innehåller, kommer förtroendet för institutets arbete att minska.

Arbetsgivarna kommer att veta vad en medling innebär. De kommer att försvåra och försena de enskilda förhandlingarna och så snabbt som möjligt begära medling.  De fackliga organisationerna kommer att bli alltmer frustrerade och missnöjda eftersom de inte ens kommer att få sina, som de anser viktiga krav, prövade i en real förhandling.

Dessutom är förslagen till medlade uppgörelser starkt strippade och innehåller få eller inga förändringar av avtalen i övrigt, förutom höjda löner. Det betyder att utvecklingen av avtalen, den nödvändiga anpassningen till branschernas olika krav och förutsättningar stagnerar.

Medlingsinstitutet måste inför kommande avtalsrörelser ompröva sin avvägning mellan enskilda parters krav och den övergripande ramen. Det är fullt möjligt att lägga förslag till uppgörelser, som tar både hänsyn till de enskilda kraven i en konflikt och samtidigt tar hänsyn till den övergripande ramen.

Om Medlingsinstitutet inte gör detta så måste regeringen förändra institutets uppdrag. Den kortsiktigt stabila lönebildning som Medlingsinstitutet driver fram kan snabbt komma att leda till en långsiktig destabilisering av förhandlingssystemet.  Det vore en synnerligen allvarlig utveckling för landet, för företagen och för alla anställda.