Bemanningsföretagen växer snabbt i antal och storlek i Sverige, men framförallt i övriga Europa. De är ännu en metod för att skapa det arbetsgivarna kallar flexibilitet. I praktiken att flytta kostnader för variation i efterfrågan ner på de anställda. De tvingas bära dessa kostnader, genom lägre löner och sämre villkor, i tidsbegränsade anställningar eller som anställda i bemanningsföretag. Företagen kallar dem “bemanningskonsulter”!

När efterfrågan varierar och efterfrågan på arbete sjunker uppstår ett överskott av anställda. Det innebär att det finns fler anställda än det finns arbete, att arbetslösheten ökar. Frågan är då vem som ska betala – företagen med löner, de anställda med arbetslöshet eller staten med pengar till a-kassa och omställning.

Staten har steg för steg dragit sig undan kostnaderna för omställning och arbetslöshet och skjutit över dem på den enskilde och på företagen. Arbetsmarknadsutbildningarna har minskat, ersättningen från a-kassan har skurits ner. Tidigare gick staten in och bidrog till permitteringslöner. I stället för att säga upp kunde företagen behålla personal när efterfrågan sviktade. Permitteringssystem finns i bland annat Tyskland, Finland, Nederländerna och Belgien. De finansieras gemensamt av staten, företag och anställda.

När staten avgår från sitt ansvar letar företagen olika vägar att komma undan lönekostnader när efterfrågan på arbete sjunker. De försöker skjuta över sina kostnader på de anställda genom att visstidsanställa och genom att hyra in personal i stället för att anställa dem, och i sista hand, som alltid, att säga upp personal.

Teknikföretagen säger att deras främsta skäl till inhyrning av arbetare är att de vill ha ”snabb omställningsförmåga i samband med variation av efterfrågan”. Omställningsförmåga betyder förmåga att minska kostnaderna genom att snabbt minska mängden arbete som företaget köper. Företagen vill inte bli stående med övertalig personal med kostnader för uppsägningstider och kostnader för att anställa ny personal när konjunkturen vänder igen.

Efter att uthyrning av arbetskraft har varit förbjudet i lag under närmare sjuttio år har det under de senaste tio åren skett en snabb expansion av antalet anställda i bemanningsföretag. Här är affärsidén att försöka balansera olika variationer mot varandra. I ett önskescenario behöver det ena företaget, en kund, fler anställda samtidigt som ett annat företag, en annan kund, behöver färre.

Affärsidén är då inte att tjäna pengar försäljning av en vara eller en tjänst, affärsidén är att tjäna pengar på de anställda direkt. För de som är anställda i bemanningsföretagen blir det ofta en problematisk tillvaro. En del tvingas byta arbetsplats och arbetstider med kort varsel. Andra känner att de aldrig kommer in i gemenskapen på den arbetsplats där de arbetar, Det blir en starkare uppdelning mellan de som är direktanställda och de som är inhyrda.

Men efterfrågan av arbete kan också variera över kortare perioder, till exempel över dagen, vid rusningstid, på helger eller säsongsvis. Företagens försöker minska sina kostnader för denna variation genom att anpassa sin bemanning till exakt vad de behöver vid en viss tidpunkt, så kallad precisionsbemanning.

Återigen skjuter företaget över kostnaden för variationen på de anställda. De anställda får betala genom osäkra anställningar, genom att de får finna sig i att bli säsongsanställda, eller timanställda, eller genom att de tvingas att jobba med uppdelade dagar med många timmars uppehåll mitt på dagen.

Till sist är det de anställda som står kvar med hela kostnaden för variationen av efterfrågan på arbete. Frågan är om det finns något alternativ. Är detta en nödvändig utveckling i den globaliserade ekonomin, att de anställda måste betala?

Problemet är inte de olika former för anställningar som finns. Problemet är att fler och fler av dessa anställningar lägger hela kostnaden, ekonomiskt och socialt, på de anställda. Staten har klivit tillbaka och företagen trycker ner kostnaderna på sina anställda i namnet av ökad flexibilitet.

Men alternativet är nu liksom tidigare att kostnaderna för variationen i efterfrågan delas av alla, de är fullt möjligt att alla tar ett kollektivt ansvar för arbetslöshet och omställning i ekonomin. Tydliga och möjliga exempel är deltidsstämpling i a-kassan, system för permittering tillsammans med utbildning och kunskapslyft.

Att anpassa verksamheten till variationerna i efterfrågan är nödvändigt. Det innebär kostnader, eller förlorade intäkter i verksamheten. Bemanningsföretagen är ytterligare ett exempel i raden som befriar stat, oss alla, och den enskilde arbetsgivaren från dessa kostnader. De får bäras av dem som har det nya yrket – bemanningskonsult!