Det finns få länder i världen som utvecklats till högproduktiva samhällen som inte valt att reglera arbetsmarknaden med kollektiva avtal. Kollektivavtalet är ingen lag och inget enskilt avtal. Det är en blandning av båda, en nödvändig och fullständigt lysande blandning i den annars så strikta juridiska världen. Det är ett enkelt och accepterat sätt att byta arbetsskyldighet och arbetsfred mot garanterade löne- och anställningsvillkor.

Medlemmarnas uppdrag till den fackliga organisationen är att förhindra att de tvingas konkurrera med varandra, att jobben ställs mot lönen och villkoren. Förhindra att de tvingas välja det kortsiktigt nödvändiga, rädda jobbet, framför det långsiktigt önskvärda, goda arbeten, ökade löner och bra villkor.

Ägarnas uppdrag till företagen är att säkerställa en maximal avkastning på kapitalet, högsta möjliga vinst. Mellan dessa uppdrag, den fackliga organisationens och ägarnas, finns det en grundläggande och evig motsättning. En motsättning som riskerar att leda till ständiga stridigheter.

Men samtidigt har bägge parter ett starkt och gemensamt intresse av arbetsfred, en fred som bygger på ett byte, där de anställda blir skyldiga att arbeta och arbetsgivaren blir skyldig att betala. Bytet förutsätter en kompromiss, ty ingen kan få allt. Kollektivavtalet är överenskommelsen om fred på arbetets marknad, en kompromiss mellan oförenliga intressen, mellan säljare och köpare av arbete, mellan arbete och kapital.

Oenighet om priset för arbetsfreden

Kollektivavtal är ett enkelt och accepterat sätt att byta arbetsskyldighet och arbetsfred mot garanterade löne- och anställningsvillkor. Om detta är i stort sett alla eniga. Däremot är arbetsgivare och den fackliga rörelsen i stort sett oense om vilka regler som ska gälla för hur nya kollektivavtal ska träffas. Arbetsgivarna vill stärka sin position i förhandlingarna och fackföreningarna vill stärka sin. Arbetsgivarna vill med lag förbjuda sympatiåtgärder, medan fackföreningarna vill utöka rätten till sympatiåtgärder till att också gälla i det nya gränslösa Europa. Om den oenigheten är i stort sett alla också överens.

Men oenigheten gäller inte om framtidens arbetsmarknad ska regleras med kollektivavtal. Oenigheten gäller vad som ska stå i avtalen, vilket pris arbetsgivaren ska betala för arbetsfreden.

 

Den järnhårda lönelagen

En av socialdemokratins grundare, den tyske politikern Ferdinand Lassalle, död 1864, formulerade ”das eherne Lohngesetz” (den järnhårda lönelagen). Den säger att lönerna inte kan stiga över existensminimum för arbetarna, eftersom arbetsgivarna alltid kommer att tvinga arbetarna att konkurrera med varandra med den lägsta lönen. Den järnhårda lönelagen kan endast brytas genom att arbetarna bildar fackföreningar.