I ett rättssamhälle med ordning och reda måste relationer mellan människor och grupper regleras i lagar och i avtal. Utan lagar eller avtal gynnas alltid den starkare, den som kan hota eller köpa andra

Kollektiva lösningar är nödvändiga, rationella och lönsamma för det stora flertalet. Det första och viktigaste exemplet är staten. Ingen annan, utom alla tillsammans, kan skapa den ordning och reda som krävs i ett modernt samhälle, ingen annan, utom alla tillsammans kan bära kostnaderna för de stora långsiktiga investeringar som krävs inom till exempel utbildning, forskning samt uppbyggnad av energisystem och kommunikationer.

Ett annat och lika viktigt exempel på kollektiva lösningar är aktiebolag. Inga företag kan utvecklas och växa om inte kapitalförsörjningen är strikt reglerad genom en form för gemensamt ägande, samt delad risk och makt.

Det tredje exemplet, och kanske det viktigaste, är att vad en eller några gör påverkar andra. Tillsammans har de då ett gemensamt intresse att skapa en överenskommelse om vad som gäller. Det kan vara i trafiken, i familjen, på handbollsplanen, i båtklubben.

Kollektiva lösningar är nödvändiga

I ett rättssamhälle med ordning och reda måste relationer mellan människor och grupper regleras i lagar och i avtal. Utan lagar eller avtal gynnas alltid den starkare, den som kan hota eller köpa andra. Därför är upprättandet och bevakningen av lagar och kollektivavtal på arbetsmarknaden den viktigaste fackliga uppgiften. Det som inte står i lag eller i avtal, det bestämmer arbetsgivaren ensidigt i kraft av sitt ägande.

Sveriges alla arbetstagare har ett gemensamt intresse av att försvara sina villkor. Om några tvingas arbeta för lägre lön och sämre villkor för att rädda sina jobb blir resultatet på sikt att alla tvingas acceptera lägre löner och sämre villkor. Det några anställda tvingas göra på en enda arbetsplats har betydelse för alla. Därför kommer alla andra att ha en uppfattning om vad dessa några kan och får göra.

De få påverkar de många. Därför kommer kollektivet att försöka skapa regler som förhindrar att några få tvingas att göra det som är kortsiktigt nödvändigt för dem, försämra villkoren och rädda jobben, trots att det långsiktigt är till skada för alla. Dessa gemensamma regler är arbetsrätten och kollektivavtalen.

Kollektivavtalet är rättsligt en ovanlig konstruktion där en organisation kan ingå ett avtal som är bindande för alla sina medlemmar. Grunden för avtalet är att det är en enkel och legitim metod att bestämma priset och villkoren för arbetet.

Det andra skälet för kollektiva lösningar på arbetsmarknaden är att de innebär en annan maktfördelning mellan olika grupper och individer. För vissa grupper, främst bland akademiker och tjänstemän, är den individuella styrkan större än den kollektiva. Deras värde bestäms till stora delar av marknaden, av utbud och efterfrågan, och av arbetsgivarens utbyteskostnad. Lönen och villkoren kommer att avgöras av deras alternativa arbetsmarknad. Kollektivavtalet har liten eller ingen betydelse för deras anställningsvillkor.

Det stora flertalet på arbetsmarknaden har dock mycket att vinna på att ingå kollektiva avtal. De som påstår att arbetslivet har förändrats så, att det för de flesta är marknaden och den individuella styrkan, som avgör villkoren, har fel. De påstår det snarare utifrån en snäv intresseståndpunkt – en del högutbildade har mycket att vinna på en arbetsmarknad där de individuella avtalen dominerar. Inte därför att de blir starkare – utan därför att andra blir svagare om möjligheten för dessa andra att agera tillsammans försvagas.

För arbetsgivarna är kollektivavtalet tveeggat. Arbetsgivarna vill köpa fredsplikt, en arbetsskyldighet, som gäller för alla inom branschen samtidigt. Det kan de bara få med centrala kollektivavtal. Därför vill de teckna kollektivavtal, men de vill att avtalen ska innehålla så lite som möjligt – de vill att priset för arbetsfreden ska vara lågt.