Arbetsgivarna kräver att avtalens lägstalöner ska bli lägre. Lägstalönerna, avtalslönerna, eller minimilönerna är den lön som arbetsgivaren minst måste betala för ett  arbete. Arbetsgivarna kallar dem också för ingångslöner, begynnelselöner eller ungdomslöner.  Kärt barn har många namn.

Valet av namn – ungdomslöner, begynnelselöner, ingångslöner, lägstalöner eller minimilöner – är ett val som har betydelse. Arbetsgivarna använde tidigare främst ingångslöner eller begynnelselöner. Ordvalet vill beskriva dessa löner som tillfälliga. En lön som den anställde bara har en kort tid innan han eller hon går vidare i sin yrkes- och lönekarriär. Därför saknar en lägre nivå på dessa löner i stort sett betydelse för det stora flertalet anställda på arbetsmarknaden.

Under de senaste åren har arbetsgivarna förändrat sitt ordval och kallar dessa löner allt oftare för ungdomslöner. Ordvalet vill beskriva dessa löner som att de i första hand bara har betydelse för ungdomar och att alltför höga ungdomslöner är en av de viktigaste orsakerna till ungdomsarbetslösheten. Det ger arbetsgivarna argument för att dessa löner inte ska höjas, eller åtminstone höjas mindre än höjningen av utgående löner.

Fackföreningsrörelsen använder ibland ordet minimilöner. Ordvalet vill beskriva dessa löner som de absolut lägsta och som normalt inte ska betalas. De anställda har enligt avtalens lönebestämmelser rätt till en högre lön på grund av kunskaper och erfarenheter.

Ett mer neutralt ordval är avtalslöner. Det är de enda löner som ett normalt kollektivavtal anger som tvingande för arbetsgivaren att betala för ett visst arbete.

Avtalslönerna är allas golv

Arbetsgivarna hävdar att nivån på avtalslönerna saknar betydelse, de betyder så lite för så få. Den viktigaste effekten är att unga och oerfarna stängs ute från arbetsmarknaden eftersom de är för dyra att anställa.  Lägre avtalslöner skulle därför innebära lite eller ingen skillnad för det stora flertalet anställda, men skulle gynna ungdomar och svaga grupper på arbetsmarknaden. Motiven för lägre avtalslöner är därför starka enligt arbetsgivarna.

De fackliga organisationerna har flera invändningar mot arbetsgivarnas argument. Arbetslösheten bland ungdomar och svaga grupper kan inte lösas med lägre löner. De kräver istället satsningar på utbildning och ekonomiska åtgärder, som ökar efterfrågan i ekonomin. Den andra fackliga invändningen är att avtalslönerna inte är begynnelse- eller ingångslöner. I verkligheten har många på arbetsmarknaden dessa löner under en stor del av sitt arbetsliv. Lägre avtalslöner skulle därför innebära lägre löner för medlemmarna.

Men den viktigaste fackliga invändningen är att avtalslönerna är golvet för alla anställdas löner inom ett avtalsområde. Det betyder att lägre avtalslöner på sikt skulle innebära att den sammanlagda lönekostnaden för alla anställda inom avtalsområdet skulle blir lägre.  De nyanställda kommer in på lägre löner än tidigare och de tynger ner den samlade genomsnittliga lönenivån. Lägre avtalslöner innebär därför, enligt de fackliga organisationerna, att arbetsgivarens totala personalkostnader minskar.

Att sänka avtalslönerna är då att sänka lönerna, inte omedelbart för dem som är anställda just då, men efter en tid. Hur snabbt beror på skillnaden mellan genomsnittslönerna och avtalslönerna, samt på hur stor personalomsättningen är. Stora löneskillnader och hög personalomsättning leder snabbt till en sjunkande genomsnittsförtjänst för kollektivet, även om alla anställda får en löneökning årligen.