Ett nytt ord är fött – märket. Val av ord har betydelse. Ord påverkar de bilder och tankar som läsaren skapar. Arbetsgivarnas val av ordet märke var skickligt utifrån deras utgångspunkter. De ville skapa en bild av en punkt, något precist, ett bulls-eye. Ett tydligt märke som ska gälla för alla andra när det väl har satts.

Märket är löneökningar och villkor i det först träffade avtalet inom den  konkurrensutsatta sektorn – läs industrin. Detta skulle gälla för alla de avtal som kommer efter. Arbetsgivarnas märke är det blå märket.

Först ut i AVTAL 2012  blev IF Metalls, Unionens och Sveriges Ingenjörers avtal med Teknikarbetsgivarna inom verkstadsindustrin. Avtalet blev klart strax före jul 2011 efter medling av de så kallade Opartiska Ordförandena, OPO. Avtalet är på 14 månader och löper från den 1 februari 2012 till och med den 31 mars 2013. Arbetsgivarna hävdade att nu var märket satt.

Det blåa märket blev på 3,0 procents löneökningar under 14 månader. Det motsvarar löneökningar på 2,57 procent under 12 månader. Facken inom industrin hade krävt löneökningar på 3,7 procent under ett år och avtalet motsvarar då ganska exakt 70 procent av kravet (2,57/3,7).

Två förbund inom LO, Livsmedelsarbetarförbundet och GS  följde ganska snabbt efter med nya avtal inom sina branscher. Dessa avtal följde till alla delar avtalet inom verkstadsindustrin. Inget av avtalen innehåll några viktigare förändringar i de allmänna anställningsvillkoren.

Det blå märket ska sätta märke för alla andra

Enligt arbetsgivarna var det blå märket därmed satt. Det blev 3,0 procent i löneökningar, lika till alla. Det blå märket innehöll inget utrymme för särskilda satsningar på lågavlönade eller jämställdhet. Inte heller något utrymme för  förbättringar av de allmänna anställningsvillkoren, till exempel begränsningar i rätten att nyttja visstidsanställningar under lång tid, som fackförbunden inom LO-samordningen krävt.

Om ett senare avtal innehöll förbättringar i andra villkor skulle kostnaderna för dessa förbättringar beräknas och räknas in under det blå märket. Löneökningarna skulle då bli motsvarande mindre. Om en facklig organisation krävde större löneökningar än det blå märket så skulle de ökade kostnaderna vägas av, betalas av, andra försämringar i avtalet till motsvarande värde.

Samordningen inom LO sätter det röda märket

Men de övriga förbunden inom LO som tidigare hade enats om en samordning inför avtalsrörelsen accepterade inte det blå märket inför de egna förhandlingarna. Det blå märket hade ju satts med ett avtal med LO-förbund, som stod utanför samordningen inom LO. Dessutom innehöll det blå märket ingen särskild satsning på lågavlönade kvinnodominerade avtalsområden, vilket var en central del i de samordnade kraven inom LO.

Frågan blev då om och av vem det röda märket skulle sättas.