Precis som för sextio år sedan inleder delar av fackföreningsrörelsen nu en nära samverkan med arbetsgivarna. Nu som då bygger samverkan på en uppfattning om ett gemensamt intresse att disciplinera lönerna på hela arbetsmarknaden för att säkra internationell konkurrenskraft.

Förbunden IF Metall och GS har i LOs styrelse reserverat sig mot de gemensamma kraven i samordningen inom LO inför Avtal 2011. Livs anmälde vid styrelsen att de instämmer i reservationen. Förbundet är adjungerat till styrelsen och är det tredje förbundet inom LO som samarbetar under kappan Facken inom Industrin.

Oenigheten har i debatten handlat om lönekravet skulle innehålla en särskild låglönesatsning om 100 kronor extra i löneökningar till avtalsområden med en snittförtjänst under 22 400 kronor per månad. Det har slarvigt kallats en jämställdhetspott. Värdet eller kostnaden för den låglönesatsningen är cirka en halv procent.

I stället kräver de tre industriförbunden löneökningar på 3,7 procent mot LO-samordningens 3,5 procent. Dessutom skriver de i sin avtalspolitiska plattform att ”områden med lågt löneläge inom industrin ska särskilt uppmärksammas”. Det betyder att oenigheten består i en skillnad på cirka två tiondelsprocent, två promille, – vilket motsvarar knappt 50 kronor i månaden.

Det blir för de flesta obegripligt varför industriförbunden kliver ur samordningen mellan alla övriga LO-förbund och är beredda att betala det höga fackliga och politiska priset som oenigheten innebär.

Det måste finnas en annan förklaring.

Det finns två. Och ingen av dem handlar om den omdiskuterade särskilda satsningen på lågavlönade och kvinnodominerade områden.

LO-samordningen innehåller en lägsta krontalshöjning på 860 kronor per månad. För ett avtalsområde med en snittförtjänst på till exempel 22 000 kronor i månaden blir det med ett krontal på 860 kronor lika med 3,9 procent utan den särskilda satsningen. I ett annat fall med snittförtjänsten 20 000 kronor motsvarar 860 kronor 4,3 procent .

Kravet från LO-förbunden på ett lägsta krontal ska ses i ljuset av att arbetsgivarna har sagt att de i den här avtalsrörelsen kommer att ta strid för att avtalen på arbetsmarknaden ska innehålla enbart procentpåslag. Arbetsgivarna hävdar att höjningar med krontal är en helt oacceptabel fördelning av löneökningarna och att det står i strid med det nyligen träffade samarbetsavtalet inom industrin.

I detta avtal skriver industrins parter:

En sund och bärkraftig lönebildning förutsätter att förbundsavtalen inom industrin utgör kostnadsnorm och vägledning för arbetskraftskostnader på svensk arbetsmarknad. Parterna inom industrin åtar sig, var och en och gemensamt, att verka för att ”kostnadsmärket” inom industrin är den norm inom vilken övriga parter på arbetsmarknaden ska hålla sig.

Detta är den ena förklaringen till att de tre industriförbunden reserverar sig mot att medverka i samordningen med andra förbund inom LO. Industriförbunden accepterar inte den fördelningspolitik som kraven inom samordningen innebär. Detta trots att de hävdar att arbetsgivarnas tolkning av industriavtalet inte är korrekt.

Men fortfarande är skillnaden i krav mellan LO-förbunden som mest en procent, drygt 200 kronor i månaden. Det räcker inte som förklaring till den söndring som nu sker i de fackliga leden.

Förklaringen måste sökas långt bort i tiden.

Efter andra världskriget inledde LO en nära samverkan med dåvarande SAF, Svenska Arbetsgivarföreningen. Samverkan byggde på en uppfattning om ett gemensamt intresse att disciplinera lönerna på hela arbetsmarknaden. Syftet var att säkra svenska företags internationella konkurrenskraft och därigenom skapa goda förutsättningar för en snabbt växande export till det sönderbombade Europa.

I utbyte mot att LO träffade låga och konkurrenskraftiga löneökningar lovade arbetsgivarna att hålla tillbaka tjänstemännens löneökningar. Deras bättre position på arbetsmarknaden skulle inte sätta avtryck i lönekuvertet. Det har kallats för den solidariska lönepolitiken med kraftiga låglönesatsningar. Resultatet blev en sammanpressad lönestruktur som var och fortfarande är unik i världen. Arbetsgivarna lovade att sätta grimma på tjänstemännen.

Nu är det en ny tid men problemet för arbetarna inom industrin är fortfarande detsamma, att få kontroll över andra gruppers löneutveckling som arbetar mot hemmamarknaden och därför inte har samma restriktioner för sina löneökningar. Deras arbetsgivare kan lättare flytta över ökade lönekostnader på konsumenterna vilket den internationellt konkurrensutsatta industrin inte kan.

Precis som för sextio år sedan inleder därför delar av fackföreningsrörelsen en nära samverkan med arbetsgivarna. Nu som då bygger samverkan på en uppfattning om ett gemensamt intresse att disciplinera lönerna på hela arbetsmarknaden för att säkra svenska företags internationella konkurrenskraft.

I utbyte mot det träffade industriavtalet och mot att fackförbunden inom industrin inte driver krav på en fördelningspolitik i avtalsrörelsen, kommer arbetsgivarna med en mycket stark samordning försöka förhindra att grupper som arbetar på hemmamarknaden för högre löneökningar.

Då var det tjänstemännen som skulle ledas i den av LO och SAF skapade grimman. Nu är det fackförbunden inom bygg- och tjänstesektorn som ska ledas med den nya grimman. Och nu som då sparkar och väsnas de som ska tränsas.