Den fackliga rörelsen måste avvisa arbetsgivarnas och Medlingsinstitutets påstående om ett enda märke, lika stora löneökningar i procent till alla. Ett märke betyder att arbetsgivaren försöker erövra makten över alla relativa förändringar av lönerna, hur mycket mer ska utgå och till vilka. Ett enda märke blir till ett gift i den fackliga diskussionen och utplånar den fackliga lönepolitiken.

Tanken om ett enda märke är historielös. Det har alltid funnits minst två, det egna och fiendens på slagfältet. Märkesmän är de som bär konungarnas märke, konungarnas fana, i striden. Alla i den egna hären måste försvara det egna märket och erövra fiendens märke. Den som lyckas erövra den andres märke har vunnit slaget. När ett märke faller vet alla vem som vunnit och vilka som förlorat slaget.

Ord och begrepp är viktiga. De styr människors tankar och handlande. Arbetsgivarna införde för en tid sedan ett nytt ord på arbetsmarknaden och i avtalsrörelserna – märket. Märket betyder att det först träffade avtalet inom den konkurrensutsatta sektorn ska vara riktmärke för alla andra avtalsområden på arbetsmarknaden. Det är inget nytt. Att den konkurrensutsatta exporterande delen av ekonomin ska vara löneledande och skapa en norm för övriga arbetsmarknaden har alla varit överens om sedan mycket lång tid.

Men det nya märket betyder något mer.

Det betyder lika stora ökningar i procent till alla avtalsområden. Då är märket något mer än det som alla har varit överens om. Då är det arbetsgivarnas försök att erövra kontrollen över löneökningarnas fördelning. Det är ett försök att med ett nytt begrepp förhindra varje fackligt försök att hävda större löneökningar till vissa områden, till exempel lågavlönade eller kvinnodominerade.

Alla vet att löneökningarna under en avtalsperiod blir lite olika för olika grupper. Arbetsgivare betalar mer än de måste enligt avtalen, de har olika lönebetalningsförmåga, de måste ta hänsyn till utbud och efterfrågan och de konkurrerar med varandra om bra arbetskraft. Resultatet blir nästan alltid att de som tjänar mer också får mer.

Lönepolitiken hos de fackliga organisationerna inom framförallt LO har därför under lång tid varit att de centrala avtalen för lågavlönade ska ge lite större höjningar. Fördelningen av löneökningarna har då bestämts dels av olika stora löneökningar för olika avtal och dels arbetsgivarens höjningar av lönerna under avtalsperioden utöver det avtalen kräver. Det har varit och är en rimlig balans av makten över hur löneökningarna fördelas.

Men begreppet märket innebär dock löneökningarna vara lika stora i procent till alla avtalsområden.  Det betyder att arbetsgivaren helt ensidigt förfogar över storleken och fördelningen av relativlönerna. Märket blir en bottenplatta lika för alla, hur mycket och till vem som därutöver ska utgå är helt i arbetsgivarens makt.

Med ett enda märke finns inget kvar av den fackliga lönepolitiken. Det måste alltid finnas minst två. På arbetsmarknaden liksom på slagfältet. Det egna och motpartens. Ett rött med mer till de som tjänar lite, ett blått med mer till de som arbetsgivaren ensidigt väljer att gynna.,