Den ekonomiska krisen driver upp arbetslösheten i Europa och här i Sverige. Rädslan för framtida inflation förhindrar kraftfulla åtgärder mot arbetslösheten här och nu. Istället för att gasa i lågkonjunkturen så sitter hela det ekonomiska och politiska etablissemanget med foten på bromsen. Av rädsla inför i övermorgon.

Den ekonomiska krisen inom euro-området försöker de flesta regeringar bota med en hård åtstramningspolitik. Staternas underskott i de årliga budgetera och deras samlade skulder ska pressas tillbaka. De regler som gällde om högst tre procents budgetunderskott och högst 60 procents statsskuld av BNP då euron infördes är ett minne blott. Nu har budgetunderskotten och statsskulderna brakat i höjden i flera av Europas länder. När staterna sparar så minskar medborgarnas inkomster och konsumtion samt företagens investeringar och risken är stor att situationen blir bara etter värre.

Europa står på randen till en varaktig ekonomisk kris med allvarliga konsekvenser för dess medborgare, också här i Sverige. Då kan och måste allt göras för att minska riskerna att drabbas, arbetslösheten måste bekämpas.

Men eftersom den viktigaste orsaken till den höga arbetslösheten ligger utanför vårt lands gränser är den politiska viljan och möjligheterna begränsade. Trots detta så finns det ett nationellt handlingsutrymme, det finns mycket som går att göra om den politiska viljan finns.

Men den ekonomiska teori som styr hela det politiska systemets handlande utgår från att det behövs ett överskott av arbetskraft på marknaden kring 6 procents för att hålla löneinflationen under kontroll. Överskott av arbetskraft är samma sak som arbetslöshet. Ida g är arbetslösheten nästan 8 procent. Den svenska staten har ekonomiska resurser att stimulera ekonomin så att arbetslösheten sjunker ned till 6 procent, cirka 80 000 färre arbetslösa.

Orsaken till att regeringen inte vill satsa mer är en djup politisk oro i hela det ekonomiska och politiska systemet. En oro för att den ekonomiska krisen i Europa inte kommer att bli så allvarlig. (läs en gång till!). En oro nu för hur det blir längre fram, den dag när Europas ekonomier har återhämtat sig.

Den oron leder till slutsatsen att arbetslösheten inte får vara för låg nu så att den sjunker under sex procent senare, om och när Europa åter tar fart. Slutsatsen i politiken blir då, att det största problemet är inte arbetslösheten idag utan risken för inflation senare, i övermorgon.

En lägre arbetslöshet och de arbetslösas väl är i den politiska ordning som råder i västvärlden underordnad statskassans väl och kravet på låg inflation. Tiotusentals arbetslösa tvingas till att tjäna som drivankare i ekonomin idag för att minska risken för att priser och löner ska öka segla iväg i övermorgon!