EU kan betraktas på två sätt. Antingen ser man det som ett ”arbetstagarnas och politikernas EU” eller som ett ”företagens och marknadens EU”. De båda synsätten konkurrerar och samverkar med varandra.

Väljer man att betrakta EU som ett ”arbetstagarnas och politikernas EU” blir det instrument för att utveckla en politisk motvikt till globalisering och internationalisering av kapitalet. När företag, kapital och marknader blir verksamma över gränserna så måste fackföreningar och politiker göra detsamma. EU blir ett instrument för att återta den makt som förlorats i nationalstaten.

Den som fokuserar på det andra synsättet ”företagens och marknadens EU” väljer däremot att betrakta marknadsintegration och fri rörlighet som EUs uppgift. Globalisering och internationalisering skall främjas genom att hinder för företagens verksamhet tas bort – oavsett natur. EU blir med denna utgångspunkt ett avregleringsinstrument. EU blir ett instrument för företagen att komma ur nationalstatens ”bojor”.

Inom fackföreningsrörelsen och socialdemokratin har det första synsättet varit dominerande, medan arbetsgivare och marknadsliberaler betonar det andra synsättet. Länge existerade och verkade de två perspektiven parallellt. På kapitalmarknaden och varumarknaden kunde synsättet ”företagens och marknadens EU” breda ut sig, medan försiktigheten på tjänste- och arbetsmarknaden var desto större. ”Arbetstagarnas och politikernas EU” fick här större utrymme.

Orsaken till försiktigheten är i grund och botten enkel. Tjänste- och arbetsmarknaden har kraftiga politiska, ekonomiska och sociala spänningsfält. Något som de senare årens debatt om tjänstedirektiv, Lavaldom och Socialt protokoll illustrerar väl. Dessutom skall tilläggas att EU, trots ett ibland pompöst och kraftfyllt yttre, i grund och botten är ett bräckligt projekt. Utan de europeiska folkens acceptans och passiva stöd stannar integrationen och EU riskerar att implodera.

När kommissionens dåvarande ordförande Jacques Delors satte fart på EUs inre marknad i mitten av 80-talet skakade man hand med den europeiska fackföreningsrörelsen. Handslaget innebar i praktiken att facket inte motsatte sig upprättandet av den inre marknaden och, i gengäld, att en social dimension inom EU skulle upprättas.

Överenskommelsen mellan Delors och facket sades upp av EU-domstolen med Viking, Laval och Rüffertdomarna. Den sociala dimensionen har underminerats och försvagats kraftigt. Perspektivet arbetstagarnas och politikens EU har fått svårare att hävda sig. Idag tycks företagens och marknadens EU dominera.

Text: Claes Mikael Jonsson